Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Kristian Wedel: Jag skriver som Donald Trump pratar

Ett enda kåseri gav mig drygt fyra tusen nya prenumeranter på ett dygn.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Min målsättning för år 2021 är att lära mig skriva som Donald Trump pratar. Nej, förresten. Det är ingen målsättning. Det har egentligen redan hänt. Jag är redan den mest trumpska kåsör som Göteborgs-Posten någonsin har låtit publicera. Varje gång jag har skrivit något ringer chefredaktör Ahlqvist och tackar mig personligen. Ibland gråter han av glädje. Ibland ringer han i förväg och gråter. Han vet hur bra det kommer att bli. Vi brukar få två tre tusen nya prenumeranter varje gång jag yttrar mig.

På förmiddagarna brukar jag ta promenader här i Kyrkbyn. Det är underbara kvarter, ett av de bästa i världen, antagligen det allra bästa. Underbara människor. Och vackra.

Min promenad går genom Kyrkbyn ner till Eriksberg. Min doktor brukar säga att det inte finns någon som har så spänstiga vader som jag. Jag har fått ett intyg om mina vackra vader. Jag kan visa er det. Han har bett att få gjuta av dem i brons. Det händer ofta att folk kommer fram och vill fotografera mina vader. Höstsolen lyser så vackert. Vädret har verkligen blivit enastående bra här på Hisingen. Det har blivit Europas vackraste väder sedan jag flyttade hit. Grannarna brukar tacka mig för vädret. Ibland är de så tacksamma att de gråter.

Ibland när jag promenerar ner till Eriksberg ser jag människor som inte har så spänstiga vader som jag. De brukar fråga mig till råds. Jag är alltid generös med råd. Jag är en generös natur. Jag är den generösaste natur som någonsin har levat på Hisingen. Jag är också den ödmjukaste. Jag är ju inte läkare så jag vet väl inte exakt hur de ska få lika spänstiga vader som jag. Men jag kan ju tänka – och det säger alla att jag är bra på. Alla läkare som jag träffar säger att de är förbluffade över hur snabbt jag tänker. Jag skulle ha blivit en underbar läkare. Jag är underbar. De brukar fråga mig till råds. Som det där med vaderna. Andra som inte har så spänstiga och hårda vader skulle kanske kunna injicera något i vaderna. Cement. De kanske kan injicera cement. Det är bara en tanke. Men alla vet ju hur slätt och hårt cement kan bli. Jag kanske provar det själv.

Sedan går jag ner och tittar på älven. Det är en underbart vacker älv. Göte Älv. Gösta Älv, menar jag. Älven har blivit så vacker sedan jag flyttade hit. Om älvar kunde tacka. Och alla båtarna. De har också blivit så vackra sedan jag flyttade hit. Underbara båtar. Inte vet jag om det beror på mig. Alla människor tror att det beror på mig. Det är sånt som underbara människor säger hela tiden till mig. Och då måste jag ju tro dem. Jag tror på människor. Jag tror på människor som tror på mig. De som inte tror på på mig är inte riktigt människor.

Överallt kommer det fram människor – underbara vanliga människor – och tackar mig för mina kåserier. Många gråter. Sedan går jag hemåt. Jag går snabbare än någon annan. Jag är praktiskt taget hemma innan jag gick hemifrån. Jag går hem och skriver det här. Prosan är så underbar. Som en injektion av cement. Läsarna är att gratulera.

Det är så här det ska skrivas i framtiden. Det är framtiden. Framtiden är här. Den är nyare än någonsin. Den är underbart ny. Det är det nya sättet att uttrycka sig. Det är så här det kommer att vara. Det är otroligt. Det liknar inget annat.

Många gråter.

Följ GP:s Presidentpodd:

English version: