Jag har blivit adopterad av en katt.
En augustimorgon stod hon på bakbenen och knackade med framtassen på altandörren. Det var en främmande katt, men det var liksom ingen förhandlingsbar knackning. Jag kände inte tidigare till att katter knackar, men jag ligger också efter i kattlitteraturen.
Jag öppnade dörren. Hon klev in och blev kvar. Hon knackar varje morgon.
Ibland får hon vänta och ibland regnar det och då ger hon mig en innehållsrik blick när hon kliver in.
Hon vill inte bli klappad. Hon vill inte ha mat. Hon har bara flyttat in. Hon gör inte affär av det.
Hon tycker om att klia sig på papperskassar.
Vi har alltså inte skaffat katt. Hon har skaffat oss.
Klockan 06.58 knackar hon.
I princip, misstänker jag, har jag bara en enda god egenskap, men den är å andra sidan absolut: jag är inte hund.
Ibland har jag varit lite konventionell och gett henne en skvätt mjölk och lite skinka. Vi andra äter ju frukost och det känns ohövligt att inte bjuda på något. Men i princip är hon ointresserad av mina inställsamheter, om hon inte rentav betraktar dem som moraliskt tveksamma, som mutor. Om hon händelsevis dricker lite mjölk gör hon det på ett nedlåtande sätt, som om vill göra mig en tjänst.
I min strävan att förstå katten – icke blott denna katt, utan katter i allmänhet - har jag inhämtat information. Sakkunskapen anser att katten domesticerades för 5 000 år sedan. Det är en mycket felaktig upplysning. Ordet domesticera kommer av latinets domus, hus. Att domesticera är att förmå någon att hålla sig i hus. Denna katt är inte domesticerad. Hon håller sig inte i hus mer än hon själv vill, och hon låter sig inte förmås. Däremot håller hon mig i hus. Hon har domesticerat mig.
Jag sitter och arbetar medan hon ligger och prasslar i en hög med tidningspapper.
Jag är alltså sällskap eller utfyllnad i rummet. I princip, misstänker jag, har jag bara en enda god egenskap, men den är å andra sidan absolut: jag är inte hund.
Hon ligger på rygg och kliar sig på mattor och trösklar. Hon går in i de utrymmen som kallas kattvindar.
Hon sitter i tio minuter och tittar på undulaterna. Sedan sitter hon i tio minuter och tittar på kaninen, ty vi har ett litet menageri hemma. Undulaterna tittar bort. Kaninen tittar tillbaka.
Sedan sitter hon en stund och tittar på kylskåpet, men det gör hon alltså på ett slags filosofisk nivå, som om hon begrundade kylskåpets idé.
Hennes litterära smak är sträng. Hon ogillar alltför grälla och illustrerade böcker. Kanske tycker hon att de är ytliga. Häromdagen hade jag beställt praktverket ”Göteborg i konsten”. Hon satte sig på det. Göteborg i konsten får anstå.
Det kan vara värt att understryka att denna katt på intet sätt är hemlös. Hon hör hemma i ett hus längre ner på gatan. Där får hon all tänkbar omvårdnad av husse och matte. Hon är en äldre kvinnlig katt. Det förvånar mig inte det minsta. När hon tittar på mig företer hon en stark likhet med den brittiska skådespelerskan Maggie Smith. Det är inget intryck som minskar hennes auktoritet.
Men hennes husse och matte har alltså skaffat hund. Det finns ingen fiendskap mellan henne och hunden. Hon skulle aldrig nedlåta sig till en sådan konflikt. Men hon finner denna varelse larvig och vulgär och i väntan på att den ska gå vilse bland sina egna lyktstolpar sover hon i mina pappershögar.
Jag sitter dessa morgnar när hösten långsamt skruvas upp och grå regnslöjor stiger över Hisingen och varje morgon bankar Maggie Smith med vänster framtass på rutan. Hon är vänstertassad.
