Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det är långt från bryggan till båten.  Bild: Annette Granéli
Det är långt från bryggan till båten. Bild: Annette Granéli

Kristian Wedel: Jag fick midsommaraftons fetaste smäll

En ganska god stund låg jag kvar och undrade vilka kroppsdelar som hade fallit av.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Stör mig inte. Jag skriver detta med vänster hand. Detta ska inte förstås som att jag anstränger mig mindre än vanligt. Jag anstränger mig mer än vanligt. Min högra kroppshalva är ett blåmärke. Det är ett av västkustens mest pittoreska blåmärken och jag överväger att förevisa det för hundra kronor i halvtimmen. Blåmärket har formen av en båtshake.

Tolv timmar innan detta blåmärke uppstod tog jag en promenad i Mollösund. Jag fingick som det anstår en medelålders man. Det var midsommarafton. Jag betraktade milt överseende alla de desperata arrangemang med stafetter, skottkärror, snören, plastkoner och säckar som materialiserades på fotbollsplanen bakom kyrkan. Det är härligt att gå omkring och vara medelålders och inte behöva hoppa säck. Utanför prästgården kom två unga män i vita trånga byxor och broderade skjortor. De bar mellan sig en midsommarstång av två kvastskaft. Jag passerade ett samtal:

– Och när tjejerna har druckit två glas vitt vin säger de exakt vad de tänker. Man får veta exakt vilka de är.

– Jag vet inte om jag vill veta det …

Sedan gick jag till Tempobutiken och ställde mig i kön. Det är svårare att köpa bröd än att gå på nattklubb. Jag ertappade mig med att köpa en extra burk rostad lök. Jag ville ha valuta för min kötid.

Jag klev ut ur butiken och solen sken som på en arkitektvision och jag tänkte på männen i de vita broderade skjortorna och skottkärrorna och säckarna och stafetterna på fotbollsplanen. Det var utmärkt att inte göra något mer strapatsbetonat på midsommarafton än att köpa rostad lök.

Jag såg fram emot en mycket stillsam kväll. Vi var några familjer. Vi skulle äta sill i släktens hundraåriga sillsalteri med de grova svarta pardörrarna öppna mot sundet.

Just så blev det. Det blåste stilla över vattnet. Vi grälade kultiverat om Evert Taube. Vi var nyktra enligt domprosten Peter Wieselgrens (1800-1877) definition. Det vill säga: vi hade undvikit destillerade drycker och till intet övermått brukat jästa drycker. Jag känner nu ett visst behov att framhålla det. Och efter grälet om Evert Taube klev jag ner i båten för att bärga den tolvåriga flickans flytbräda. Eller rättare sagt: jag trodde att jag satte en fot på relingen, men jag missade och gjorde i stället från bryggan en halv volt med rotation framåt. Jag hann fundera rätt mycket på vad som skulle hända när jag landade. Det var två och en halv meter till glasfiberdurken. På durken låg en båtshake. Jag landade. Jag hade aldrig tidigare ägnat denna båtshake någon stor uppmärksamhet, men nu gjorde den ett djupt intryck på mig.

Jag hade förlorat en debatt om Evert Taubes ”En håttespelman”, men var i övrigt intakt.

En ganska god stund låg jag kvar och undrade vilka kroppsdelar som hade fallit av.

Det var mörkt. Från en brygga på Mollön hördes dragspel. En liten gummibåt med motor kom ensam i sundet. Jag låg på mage och viftade med tårna. De viftade tillbaka.

Jag hade ett blåmärke i vardande. Det skulle sedermera få formen av en båtshake över bröstkorgen, axeln och högerarmen. I övrigt var jag hel. Jag hade förlorat en debatt om Evert Taubes ”En håttespelman”, men var i övrigt intakt.

När jag mycket långsamt tog mig upp ur båten, genom att i mörkret använda enbart den vänstra kroppshalvan, ertappade jag mig själv med att tänka på Johan.

Jag har inte träffat Johan på trettio år.

Vi växte upp tillsammans i Västra Frölunda. Johan var ett tankfullt barn. När vi var elva år gamla presenterade han sin stora teori – snarast ett filosofiskt system – vars grundbult var att tur var något som beskärdes människan ransonsvis. Man skulle alltså inte avundas den som vann en miljon på Lotto. Man skulle beklaga den som så oklokt spillt sin lycka. Lottovinnarens fortsätta väg, försäkrade Johan, skulle vara kantad av stenskott och smörgåsar som föllo med smöret nedåt.

Johan förvaltar i dag svenskarnas gemensamma pensionsmedel. Jag vet inte om den teori som han formulerade som elvaåring vägleder honom i detta arbete. Jag skulle tro att så inte är fallet.

Men jag tänker på Johans filosofiska system varje gång jag bränner brödet i rosten. Då föreställer jag mig att något roligt brev ska komma som kompensation.

Men här går jag som nästan fullt fungerande människa med blott ett blåmärke i form av en båtshake. Och jag föreställer mig att Nemesis eller nornorna eller vilka det nu är som arbetar med de här kosmiska rättvisegrunkorna kommer att vända mina smörgåsar uppochner fram till min sjuttiofemårsdag. Jag förbrukade inte min lycka på en trisslott eller en travhäst. Jag förbrukade den på ett famlande steg en midsommarnatt på Orust. Ett litet steg för mänskligheten. Ett stort steg för en båtshake.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.