Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kåsören Tyko besöker polisstationen i Vårgårda.
En vanlig dag i Vårgårda.

Tyko: Jag är skyldig alla rävar en ursäkt

”Man vet tydligen mycket litet om sina grannar ibland. Att de är begivna på talgbollar till exempel.”

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag föreslog en dag, mitt i julstöket, att vi skulle åka till Vårgårda. De hade just öppnat en ny motorvägssträcka som förbinder Alingsås med Vårgårda.

Makan tyckte det var ett utmärkt förslag. Det behövs så lite nu för tiden.

Några större äventyr medger inte den rådande situationen. Man får vara glad över en tvåmilaresa på en ny motorväg.

Vi har klarat oss med lokala upptäcktsresor hela året. Vi har hittat många små fina ställen i närmiljön. Och så mycket skog det finns runt omkring stan. Med små stigar att traska på.

Men den här dagen var skogsstigen ersatt av en bred asfalterad motorväg. Den gick rakt igenom en lokal skog. Många träd och grusvägar susade förbi på sidan. Efter tio minuter var vi framme i Vårgårda.

Eftersom vi ändå var där beslöt vi oss för att stiga ur bilen och ta en promenad i duggregnet.

Vi gick affärsgatan upp och sedan ner. Det tog inte så lång tid.

Det fanns gott om pizzerior och frisörer. Men ingen kombo. Att äta samtidigt som man blir klippt är ju väldigt tidsbesparande.

Där fanns en polisstation som är öppen en dag i veckan, mellan 12 och 15. Ett anslag på dörren meddelade: ”Vi tar inte emot vapen!” I Vårgårda går de till polisen obeväpnade.

Ett annat anslag var en enkät om hur man upplever tryggheten på stationsområdet.

En fråga löd: ”Vad kan vi göra för att du ska känna dig tryggare?” Och ett av förslagen var: ”En mix av människor (blandade åldrar, kön, etnicitet)”. Hur ska de fixa det? När tågen kommer så sällan.

Det fanns gott om pizzerior och frisörer. Men ingen kombo. Att äta samtidigt som man blir klippt är ju väldigt tidsbesparande.

Kåsören Tyko besöker Vårgårda.
En vanlig dag i Vårgårda. Bild: Birgitta Lenken

Under en lokal vandring längs affärsgatan i Vårgårda kan man hamna i orienten. Thai Take Away hade semesterstängt mellan 1 november och 15 januari. De har väl stuckit till Thailand. Ingen dum idé.

Men orientalaffären bredvid hade öppet. Vi köpte jättestora granatäpplen. Och fem kilo indiskt basmatiris.

Sedan åkte vi hem. Det duggregnade fortfarande.

Vem hade trott att man efter en Vårgårdaresa skulle komma hem med granatäpplen och indiskt ris? Livet är fullt av överraskningar. Även det lokala livet.

Ett nytt år närmar sig med en vådlig fart. Man minns förhoppningarna inför förra nyåret. Alla grusades. Vem anade att man skulle hamna på isoleringen i tio månader?

Jag summerar årets kåserier (17 stycken med detta). Ämnena har varierat från nyårsklockor till mansroller. Flera människor har nämnts vid namn: Lena Endre, Beethoven, Anne Lundberg, Heliga Birgitta, Nils Ferlin samt Alexander Lukas.

Mycket har avhandlats, allt från gatsten till buljongtärningar. Jag är dock skyldig en ursäkt till alla rävar. I februari påstod jag att det var en räv som ätit upp flera av våra talgbollar, avsedda för våra lokala fågelvänner.

Men det visade sig senare vara en granne. Man vet tydligen mycket litet om sina grannar ibland. Att de är begivna på talgbollar till exempel.

Eller att de är grävlingar.

Ser också att den dubbade versionen av Bo Holmströms desperata uppmaning utanför den ockuperade Västtyska ambassaden 1975, kan användas fortfarande: ”Håll ut! Håll ut! HÅLL-UT!!!”

Hoppas att de släpper ut oss nästa år. Man vill ju helst vara fri. Som en grävling.

Tallyho!