Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Vad är yttrandefriheten värd?
Sitter plåstret bra? Bild: Cissi Welin

Kristian Wedel: Jag är inte mot yttrandefrihet, men ...

Polariseringen, vulgariseringen, nättrollen, Facebookbubblorna ...

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Isflaken drev på Göta älv. Det gick att stå ytterst på piren vid Eriksberg och fästa blicken i någon bumling som hade en uppstickande vasspipa. Det gick att få ett hum om hastigheten om man följde denna bumling förbi Fiskhamnen bort till Stena Germanicas stäv. Det tog några minuter. Solen brann i isflaken, som strålknippen på gamla altartavlor.

Det var alltså i söndags. Jag har inte sett så mycket folk ute på ett halvår. Det var bara att stå vid räcket ytterst på piren och lyssna. Det var längesedan det gick att tjuvlyssna på göteborgarna.

Det var först två kvinnor som var inbegripna i ett lägenhetstriangelbyte i Masthugget. Det sista bytet hängde på om en för dem okänd och åldrig tax vågade gå i en trappa med trappnosar av metall. De stod och betraktade issörjan – och jag höll mig händelsevis de stipulerade två meterna österut – och den ena kvinnan (röd basker) sa:

– Hunden ska tydligen provgå trappan på onsdag.

Till räcket kom sedan två män som hade den jovialiska och obekymrat avrundade form som förr i tiden brukade kallas ”kalaskula”. Den ene bar tunn jacka, den andra hade ingen jacka alls. Han firade den göteborgska vintern i grå polotröja. De åt en ljus fruktkaka och tittade på isen. Jag vet inte vad de sa. Det lät kultiverat och eftersinnande, men jag gissar att de pratade bosniska och min bosniska är rostig.

Sedan kom två unga spänstiga män som utstrålade en nervöst urban elegans av handskar, spännen, tunna byxor och små halsdukar. Det var som om de hade stämt möte vid älven och av en ren slump råkat klä sig sig exakt likadant. Det var strängt taget inget samtal, för det var bara den ene som yttrade sig en enda gång och han kompletterade inte sitt uttalande med några ytterligare detaljer. Det var bara en replik och den blev hängande över älven.

– Jag gjorde slut med Bea för att liksom förhandla om förhållandet. Men då drog hon.

Kattfilmerna klarar sig bra i vilken diktatur som helst.

Jag gick västerut längs kajen. Tunn snö blåste på bryggorna. I ungefär var fjärde skuta stod den obligatoriska sjuttioårige mannen i orange eller blå tjocktröja och slipade eller bände. Vid det italienska kaféet satt gästerna utomhus med uppknäppta vita täckjackor och pilotsolglasögon.

Älvsnabben kom. Den slirade i issörjan.

Där kajen tar slut före de gamla dockorna finns en liten träavsats ner mot vattnet. Jag satte mig och tittade på bron, fartygen, hamnskjulen, kyrktornen, bilblänken, sjöfåglarna och Göteborg.

Snett nedom mig på träplankorna satt två fullt vuxna män och tittade på videosnuttar på katter som hoppade till av brödrostar eller ramlade i soffor på det mest upplivande sätt. Dessa två sextioåriga göteborgare var klädda i jeans med attiraljer. Det var lite för gamla för sina kläder.

Medan de betraktade katterna beskärmade de sig över samtiden via de vanliga nervretningarna: polariseringen, vulgariseringen, nättrollen, Facebookbubblorna.

Den ene sade:

– Jag är inte mot yttrandefrihet, men måste dom hålla på och tyka sig sådär?

Då bröt jag efter tjugofem år i branschen mot den tjuvlyssnande flanörens heligaste regel – att inte lägga sig i. För det är inte videosnuttar med katter som ramlar ner i en diskho som behöver yttrandefrihet. Kattfilmerna klarar sig bra i vilken diktatur som helst. I synnerhet i vilken diktatur som helst. Men de yttranden som behöver yttrandefrihet är yttranden där åtminstone någon tycker att det är bra onödigt att hålla på och tyka sig sådär.

Hundra procent.

Allt annat är kattfilmssnuttar.

Isflaken flöt förbi. Solen borrade i älven.

Jag gick ner och satte mig bredvid de två männen och sa:

– Ursäkta, jag kunde inte undgå att höra er …

De tittade upp över telefonen.

– Duuu, tänk på avståndet.

De reste sig och gick. Jag stod och tittade på isflaken som sakta murknade.