På grund av omständigheter som jag inte behöver orda om kåserar jag denna vecka i trädgården. Här finns ett betungande ansvar att axla. Alla mina idoler (möjligen med undantag för Klara Johanson) har kåserat om sina trädgårdar. Frans G Bengtsson, Fritiof Nilsson Piraten, Gunnar Ekelöf, Pär Rådström, Evert Taube och Olle Hammarlund har skrivit om ekar, vildrosor, astrakaner, hylleträd, backtimjan, stockrosor, martallar, ärttörne och pimpinellros. Jag begriper inte ett ord. Det är underbart.
Jag älskar den muntra konkretionen i växtnamn. Ingen har med större kläm än jag under midsommarmolnens blöta pladuskor sjungit om gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Men nu sitter jag här. Det är måndag i april i det stängda landet. Klockan är kvar över fyra på eftermiddagen och jag betraktar min trädgård i Kyrkbyn på Hisingen.
Jag är analfabet i min egen trädgård.
Blott med största möda har jag inhämtat att den välvda trädkronan snett bakom mig är en alm. Och de fåglar som knackar så hemtrevligt är koltrastar. Eller om det är starar.
”Vad bry vi oss om tsaren? Se staren!” skrev Karlfeldt.
Det förutsätter att man vet hur staren ser ut.
Länge har jag lyckats dölja dessa tillkortakommanden. Jag har kunnat fråga mig fram och värsta fall har jag kunnat skriva att jag har sett magnolia och gentiana och baldersbrå vid dikeskanten någonstans. Men jag kan ju inte dikta ihop växter i min egen trädgård.
Jag älskar den muntra konkretionen i växtnamn. Ingen har med större kläm än jag under midsommarmolnens blöta pladuskor sjungit om gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Ibland har jag koketterat och sagt att jag inte vet hur kattfot ser ut. Det stämmer, men jag vet ju inte heller hur gullviva ser ut.
En mängd gröna fenomen växer i min trädgård. Vi är inte presenterade för varandra. Jag har ingen aning om vad de heter. Rhododendron kan jag. Och något slags äppelträd. De andra är namnlösa främlingar.
Därutöver känner jag igen gipsskivor, presenningar, en å det nesligaste hopsäckad swimmingpool av plåt (jag tänker inte skriva mer om den), fotbollsmål, lera, omaka trädgårdssoffor, vattenkannor, klotgrillen, räfsan, snöskyffeln, rutschkanan, vattenpistolerna, tvättställningen, grönt tryckträ och en studsmatta. På studsmattan skadar sig barnen på det mest målmedvetna sätt.
De kan inte namnen på växterna och djuren. Flickan kan huvudsakligen utdöda djur. Pojken kan fotbollsmålvakter. Men de kan ändå läsa landskapet med alla sinnen.
De hör om glassbilen är på Rydholmsgatan eller Sälöfjordsgatan. De hör om den nalkas eller är på väg bort. De är blott kort nos efter den sjöbjörn som jag en gång träffade i Sjömanskyrkan och som kunde se på "Stena Danicas" sätt att klyva älven vem som stod på kommandobryggan (”I dag är det Måns som lägger till …”)
De hör om det är Elsa eller Robin som åker rullskridskor. De hör att den boll som studsar är premier league-bollen (den gröna). De vet i vilka frysar i grannskapet det finns glass och vilka källare det följaktligen är meningsfullt att händelsevis besöka.
Det är bara jag som är analfabet.
Till och med rådjuren klarar sig bättre.
De kommer på spinkiga ben genom häcken (liguster!) och kliver så kokett mellan lerhögarna för att inte blöta ner klövarna.
De vet något om min trädgård som inte jag vet: tulpaner.
Rådjuren knipsar med sina små framtänder, som sekatörer. Jag försöker föreställa mig hur en tulpan smakar för ett rådjur. Det bör vara ungefär som smögenräkor.
Jag sitter i min trädgård. I fjärran brusar femmans spårvagn. Basketbollen studsar diskantrikt och inför mina ögon växer och krälar det utan att jag har en aning om vad som händer. Det är skandal.
