Det är söndag. En bra dag för utflykt, för fyrspaning. Kaffe, termos, smörgåsar med vändstekt ägg. Vi kör ut över Orust, landar vid charmiga Edshultshall, mitt emellan Mollösund och Hälleviksstrand.
Rätt fram skymtar Kråksundsgaps vita fyrtorn i yrsnön. Det är bittert kallt. Det bryter ute vid fyren. Det fräser i gapet på Bohusläns värsta blåshål.
Vi kryssar mellan vackra, nersläckta skepparhus. Tar oss ner till hamnen i ett nätt fiskeläge där förr nästan alla var skeppare; ett ben i fisket, ett i fraktfarten. En rätt hal, stenig väg leder ut till Jensholmen. Här är det fri sikt ut mot gattet. Här det lä vid samhällsföreningens bastu, en bra plats att ta in fyren ordentligt.
Jag tror inte det finns en vackrare fyr i Bohuslän. Fyrtornet från 1941 är tretton meter högt och står på en rundad svart sockel. Det är elegant och kraftfullt. Proportionerna är perfekta. En bit från tornet hänger ett kråksvart kummel på klippan med en rostig stång på toppen.
Det är helt öppet åt sydväst, här finns inga skär eller holmar som dämpar sjön. Det grundar upp vid gattet, sjön blir krabb och svår för många. Östen, en bekant på Edshultshall, berättade en gång för mig om ångaren ”Bohuslän” som han kunde se från sitt fönster. Om hur fantastiskt det var när ångaren skar genom gattet i hårt väder.
På sommaren gick fartyget som expressångare på traden mellan Göteborg och Kungshamn som hette Gravarne ända fram till 1963. Man gick fram och tillbaka över dagen, stannade här och var vid bryggorna. Tog sig genom Kråksundsgap i alla väder och blåste i visslan.
”Bohuslän” kunde också ta den inre, knixiga leden. Trots att fartyget är 43 meter över stäv. Det berättade skeppare Jerker Paulusson för mig när vi fick följa med på en fantastisk vårseglats med fartyget förra året och kom in på ämnet smala passager i Bohuslän.
– Bockholmssundet funkar fint, sa skeppare Paulusson, med en duktig rorgängare till rors. Giren i syd är ju lite tvär.
Själv har jag seglat igenom Kråksundsgap några gånger när jag absolut borde låtit bli. När det blåst för hårt. När båten dykt i en djup vågdal. När det bara var en vägg av vatten framför stäven. Hjärtat bultade. Den korta biten genom gattet kändes som en evighet. Det var då jag insåg att vi borde tagit den inre vägen istället. En vacker led, ett Bohuslän i koncentrat, långt från dånet i Kråksundsgap.
Minnen från Kråksundsgap tränger sig på när vi sitter på Jensholmen. Mest tänker jag på de osannolika januaridagarna för exakt tio år sedan. Det hade frusit på. Blåsvart havsis sträckte sig ut genom gattet. Kanske bar det hela vägen till Käringön?
Havsis! Det gick som en chockvåg genom området. Folk myllrade ut. Man rörde sig i flock på isen, kom i grupper från bryggor och kajer. Någon lutade sig nonchalant mot den gröna utprickningen i Bockholmsrännan. Det vinglades fram på slöa bandyrör, på gamla konståkningsskridskor. Närstående skrinnade mot fyren på vassa långfärdsskridskor och ringde när de kommit till Gullholmen.
”Dyningen är ibland grotesk utanför gattet. Vi är ju vana att segla i skyddade vatten här på Västkusten och Kråksundsgap är en verklig utmaning. Men folk har ju bättre väderprognoser i sina mobiler idag.”
– Här är det stopp! Färjan har brutit en ränna till Gullholmen. Kom och hämta oss med bilen!
Området kring Kråksundsgap hade tidigare flera fyrar. På Högholmen utanför Edshultshall satte man upp hus med fyrlykta 1890, ett bra år för fyrbyggandet i Bohuslän. På berget bakom samhället stod Sollids fyr klar 1896. Fyrarna bildade en enslinje. En trygg kurs in genom gattet i mörker och dåligt väder, hängsle och svångrem för sjöfarare i tiden före GPS och radar.
Kråksundsgap! Här har Sjöräddningen haft att göra. Jag slänger iväg ett mejl till Sjösäkerhetsledare Mikael Hinnerson på Sjöräddningen i Långedrag och får svar nästan direkt.
– Kråksundsgap kan ju bli riktigt besvärligt, många utspillda kaffemuggar där om inte annat! Dyningen är ibland grotesk utanför gattet. Vi är ju vana att segla i skyddade vatten här på Västkusten och Kråksundsgap är en verklig utmaning. Men folk har ju bättre väderprognoser i sina mobiler idag.
Det var därute det hände, precis vid fyren. Sjöräddare Hinnerson påminner mig om Donsötankern ”Crudos” förlisning i februari 1973. Det blåste stormvindar på över 25 meter i sekunden när ”Crudo” gick ut i gattet. Maskinen orkade inte hålla fartyget mot sjön och vågorna vräkte upp kusttankern på klippan, mellan tornet och kumlet.
Räddningen blev spektakulär. Räddningsbåten körde helt enkelt upp rakt på klippan på läsidan, tryckte sig fast med full gas i berget, fick över några linor och lyckades bärga de nödställda i en lika omtalad som hyllad insats.
Sjön bryter allt mer ute vid fyrens svarta fot på Kråksundsgap, slår upp mot tornet. Det ser hemskt ut där borta i gattet. Men det kommer ju bättre dagar. Dagar när det är helt underbart att glida förbi Bohusläns vackraste fyr med utfirade segel. Vi är på väg igen, mot något nytt litet äventyr, mot något fint ställe för natten. Kanske Tjuvsundet, Vasholmarna, kanske Rammen?
Klockan är knappt fyra på eftermiddagen. Det mörknar. Skeppshunden tycker det är dags att komma in i värmen igen. Dags att skruva på korken på termosen. Dags att lämna Jensholmen, dags att avsluta vår fyrspaning den här dagen i januari när vinden dånar in från Kråksundsgap.
