Stör mig inte. Jag står på skidor.
Jag står på skidor på ett svenskt fjäll. Det kräver min fulla koncentration.
Det är inte lätt när pandemi råder. Vi skidståare är vinteridrottarnas aristokrater. Vi har stått oss igenom de svenska och utländska liftsystemen. Vi har stått på topparna i Alpes d'Huez, Trysil, Åre och Sälen. Våra familjer är impulsstyrda lättingar. De tar liften till toppen och åker omedelbart ner. De far och flänger utan filosofisk höjd. Men vi skidståare känner igen varandra. Det är vi som tar liften upp på morgonen och sedan står på toppen tills det är dags att äta lunch. Vi är stoiker. Vi följer inte minsta motståndets lag.
Ingen berättade för mig att det existerade skidorter med mer än en lift och en backe.
Det krävs självdisciplin för att vistas en vecka i ett liftsystem utan att åka skidor.
Men det har alltså blivit svårare för oss skidståare i pandemin. Under ett normalt år går det att dela in skiddagen i segment. Det går att stå i kö för att få en bindning justerad inne i en verkstad. Klockan tio är det kaffe. Klockan tolv är det lunch. Klockan två är det glühwein. Klockan fyra är det dags att markera sitt kultiverade avstånd till den fundamentalistiska friskuskulturen. Det brukar finnas en bar i dalen där sådant avstånd mot fanatismen kan manifesteras. Dit far skidståarna i långsamma och kultiverade breda svängar.
Några lämnar baren i breda svängar.
Allt detta har i pandemins kärva tecken krävt större stadga och resning än vanligt. Det går inte att gå in någonstans.
Det går bara att stå.
Jag står på ett värmländskt berg och tänker på ett värmländskt berg. Det kräver sin man när det pågår på fjärde dygnet.
Jag tänker väl också i det milda snöfallet lite på på min långa karriär som vinteridrottare. Jag lärde mig åka skidor för tant Ulrika i Tällberg år 1982. Tällberg blev för mig riksmetern för en riktig skidort. I Tällberg fanns det en (1) skidlift och en (1) backe. Backen var 318 meter. Ingen berättade för mig att det existerade skidorter med mer än en lift och en backe. Jag kunde inte föreställa mig dem. Ingemar Stenmark framträdde i tv i en backe i exempelvis Kitzbühel och det fanns ingen anledning att tro att det fanns fler backar i Kitzbühel.
Backen i Kitzbühel föreföll fullt jämförbar med backen i Tällberg.
Skidläraren i Tällberg, tant Ulrika, hade träskidor.
Tant Ulrikas sätt att åka påminde föga om Ingemar Stenmarks eller bröderna Mahres teknik. Jag minns att jag brukade titta på tv och tänka på hur otroligt bra Stenmark hade kunnat vara om han bara hade lärt sig att åka skidor ordentligt. Min tilltro till Tällberg och tant Ulrika var orubblig.
Inkvarteringen i Tällberg varierade över åren. Min mor var kokboksförfattare. Vissa år hade kokböckerna sålt bra. Då bodde vi på Åkerblads, där numera ministrar och generaler siktas på konferenser. Andra år kom dystra depescher från Semic förlag. Då bodde vi i en nedlagd brandstation.
En gång for vi till Rättvik. I Rättvik fanns en stadsbacke. Jag vill minnas att en uråldrig klockstapel låg vid backens fot, men det kan vara en tilldiktning av min fantasi.
Stadsbacken i Rättvik hade två (2) liftar. Dessutom fanns ett litet åkband för femåringar.
Jag var förstummad över detta storslagna överdåd: tre liftaggregat. Det fanns något majestätiskt och gränslöst över Rättviks stadsbacke.
Jag har sedan dess stått på skidor i Åre och i alperna. Men ingenting har kunnat matcha den grandiosa chocken att utan förberedelse ställas inför stadsbacken i Rättvik.
Detta tänkte jag på under snöiga ögonbryn när jag stod på skidor i Värmland i lördags. Jag hade tyngden på dalskidan. Tant Ulrika skulle ha varit nöjd med mig. Efter sju timmar fick jag gå in och äta makaroner. Må sprutan komma snart.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
