Vi hör när någon talar göteborgska. Vi känner igen satsmelodin, och vi vet hur vokaler och konsonanter uttalas. Detta hör till språksystemet, grammatiken.
Men göteborgskan har också ett ordförråd. Det finns ett antal ord som är i stort sett unika för göteborgskan och som ofta plockas fram när dialekten kommer på tal. Hit hör bella ’kolla’, parra ’hög fart’, kombarris ’stor sten’, knô sej ’tränga sig före’, lalla ’hoppa på isflak’, tjacka ’sälja’, tjingsa ’hälsa på någon’, tjåmpig ’okamratlig, taskig’ och en packe andra.
En förklaring till parra är att det är en förkortning av parallell, och att det har sin bakgrund i de elektriska spårvagnarna där motorerna kunde parallellkopplas eller seriekopplas. Fortast gick det vid parallellkoppling; då kunde man köra full parallell. Om denna bakgrundsförklaring är korrekt, kan vi säkert säga att ordet skapades i Göteborg. Det fanns inga spårvagnar i Frillesås, Grästorp eller på andra ställen varifrån folk flyttade in till stan en gång i tiden.
Kombarris är ett lån från romani, där baro betyder ’stor’, och kombarris är en tillyxad variant av komparativformen av adjektivet baro, ’större’ med andra ord. Svenskt slangspråk har lånat friskt från romani, men just kombarris verkar inte finnas i slangspråk på andra håll. Detsamma gäller barro, som en del säger i stället för kombarris.
Tjacka är också ett lån från romani, där tjack betyder ’handelsvara’. I Göteborg kunde man tjacka tidningar på söndagsmorgonen, alltså sälja tidningar. I Stockholm kan man tjacka en ny bil, alltså köpa en ny bil. Det unikt göteborgska är alltså tjacka i betydelsen ’sälja’, inte ordformen tjacka i sig.
Bella betydde ’kolla, titta’ när jag var ung på 60-talet. Det ordet hittar man inte i slangspråk på annat håll. Alltså tror vi att det är lokalt begränsat. Bella har funnits med i en del beskrivningar av göteborgskan. Sven Schånberg anger i Kals odbok att ordet betyder ’tjuvkika (på älskande par)’. Det är alltså ett ord som vidgat sin betydelse från 30-talet till 60-talet. Även dialektala ord kan naturligtvis förändra betydelse från en generation till en annan. Hur det gick till när bella först blev ett ord i göteborgskan är inte klarlagt. Bella betyder ’vacker’ på italienska, och på något vis kan detta ha legat bakom en äldre betydelse som ’tjuvkika på lättklädda damer’. Men detta är än så länge en gissning i väntan på ytterligare uppgifter.
Men mycket av det vi betraktar som delar av göteborgskans ordförråd är snarare regionalt än lokalt, till exempel de mycket typiska göteborgska orden la ’väl’ och änna ’liksom, helt’. Ordet la, som i meningen ”Du kan la stanna en stund”, förekommer inom ett område som på ett ungefär ringas in av triangeln Strömstad–Jönköping–Falkenberg. Änna har en snävare utbredning som helt ligger innanför la-området. Att orden la och änna finns i göteborgskan är en konsekvens av att majoriteten av de människor som flyttat in till Göteborg under de senaste 400 åren just kommit från la- och änna-områdena. Även de som ursprungligen bodde på den mark som blev Göteborg hade dessa ord i sitt språk.
Det är fråga om en långsam språklig infiltration av angränsande områden, inte något plötsligt språkligt anfall.
Tetig ’knepig’ är ett annat ord som vi tycker är typiskt göteborgskt, men många smålänningar skulle säga att ordet snarare är småländskt. Sanningen är att det är sydvästsvenskt, och följaktligen ett ord som många inflyttare hade med sig. På många håll runt Göteborg finns även verbet teta ’retas’. Det verbet fick uppenbarligen inte följa med till Göteborg. Vi får hålla till godo med adjektivet tetig.
Svale ’trappavsats’ är ett fint exempel. Bakgrunden är det fornsvenska ordet svale som beteckning för ’gång längs övre våning på byggnad’. Sådana fanns på landet och då satt trappen på utsidan huset. De som flyttade in i stadens landshövdingehus hade trappen inuti huset och den avslutades med en avsats där dörrarna till lägenheterna fanns. Det var inte helt olikt svalen hemmavid.
Ett annat ord som hamnar på inflyttningskontot är måckligt ’avundsvärt’. Va måcklit! kan man säga för att markera att någon har det väldigt bra, eventuellt oförtjänt bra. En sådan person kan också kallas måcklis eller måckel. Bakgrunden är ordet makligt ’bekvämt’ som med västgötskt uttal kan bli macklit ’lättvindigt’. I Göteborg blev uttalet efter en tid måcklit och betydelsen ’avundsvärt’. En del korta a-ljud uttalas som å-ljud: kall/kåll, svart/svått.
Vi har alltså en del ord skapade i Göteborg och en hel packe ord importerade till göteborgskan från granndialekterna. Under de senaste 50 åren har vi också sett ett tredje fenomen, nämligen något vi kan kalla göteborgsk dialektimperialism. Enkelt uttryckt: staden växer liksom stadsspråkets utbredningsområde. I själva verket sprider sig göteborgskan betydligt längre ut än stadsgränsen. Det talas mer göteborgska än bohuslänska och halländska i Kungälv och Kungsbacka. Onsalahalvön kan betraktas som språkligt ockuperat område. Det är fråga om en långsam språklig infiltration av angränsande områden, inte något plötsligt språkligt anfall.
Göteborgska uttalsmönster sprider sig till grannkommunerna, men även delar av ordförrådet kan exporteras. Ordet bamba ’skolmatsal’ skapades som en förkortning av barnbespisning i Göteborg någon gång på 40-talet. Sedan har ordet vidgat sina gränser från skola till skola, från ort till ort.
Vi kan betrakta utvecklingen i tre steg. Sveriges industrialisering och urbanisering innebar att tusentals människor flyttade från den västsvenska landsbygden till fabriker och arbeten i Göteborg. Med sig hade de ord, uttalsmönster och böjningar som ofta blev en del av stadsdialekten. Allt förblev inte intakt utan såväl uttal som betydelse hos orden kunde förändras. I det tredje steget har vi en påverkan från göteborgskan till angränsande dialektområden, ofta till de områden varifrån ord, uttal och böjningar en gång kom. Språkliga drag och enskilda ord som en gång importerades går numera på export.
Göteborg har alltid varit ett nav för import och export. I viss mån gäller detta även språket men då är handelsvägarna oftast begränsade till Västsverige.
