Stoppa pressarna. Jag har haft mitt skiftnyckelögonblick.
Det var ingen som såg det. Det var i tisdags. Jag var ensam i ett källarrum. Det hade regnat in. Jag försökte torka med i tur och ordning badhanddukar och en sopskyffel. Jag fyllde en tiolitershink två och en halv gång med brunt gyttjigt vatten. Den tolvåriga flickans cykel stod lutad mot väggen. Hon hade under eftermiddagen klagat på att cykeln plötsligt var obrukbar. Det var något med hjulet. Knorvel i hjulet. Över middagens korv och makaroner och ketchup hade vi beslutat att ta den till reparatören på Herkulesgatan. Sedan hade jag gått ner i källaren.
Det var då jag hade mitt stora ögonblick.
Jag känner blott en lätt bitterhet över att ingen såg mig. Det är som den gamla historien om trädet som faller i skogen utan att någon ser det. Man kan inte vara helt säker på att det verkligen har hänt. Men bitterheten överröstades av triumfen.
Jag har inte det som kallas handens intelligens. Jag demidekkar och spikar inte. Proppar och glödlampor har jag lärt mig att byta, men de har ju utrangerats ur civilisationen.
Jag kan inte göra ett halvslag, än mindre ett pålstek.
Ibland berättar grannar om pallkragar och dräneringar och tilläggsisolering och brunnar och hängrännor. Det är vanligen obegripligt. Jag nickar sakkunnigt.
Ibland har jag dock varit nära.
Vi saknar exempelvis en liten grå gummituta som bör skruvas fast på ytterdörren för att ta törn mot ett trappräcke.
Hon hade under eftermiddagen klagat på att cykeln plötsligt var obrukbar. Det var något med hjulet. Knorvel i hjulet.
Jag identifierade att en sådan behövdes när när vi hade bott i det lilla plåthuset på Hisingen i en vecka. Jag köpte en ny gummituta. Det tog en halvdag. Jag bar hem den i triumf. Det är snart tre och ett halvt år sedan. Vilket år som helst ska jag skruva fast den.
Stod jag alltså denna novemberkväll i en blöt källare i Kyrkbyn på Hisingen och hade mitt stora ögonblick. Min talgdank. Min lidnerska knäpp. Min halledônare. Min skiftnyckel. Trädgårdssofforna stod inbaxade i ett hörn, med ben och armstod spretande. Badleksaker, till hälften tömda på luft, låg ramponerade över sitsarna.
Det var stökigt som på Carters bilder från Tutanchamons gravkammare 1922.
Flickans cykel mot väggen. Hjälmen, som hon egenhändigt målat i en obestämbar grå kulör, på styret.
Jag såg mig själv. Det var en sån där utomkroppslig upplevelse som sjukhuspatienter beskriver, en sådan då de ser sig själva på operationsbordet och en kirurg som skakar på huvudet och säger:
- Nu är det slut med honom.
Men jag såg alltså mig själv lyfta cykeln rakt upp i vädret. Jag vände på den. Det såg oerhört professionellt ut. Jag såg mig gripa en skiftnyckel. Kanske var jag fylld av helig ande. Med skiftnyckeln lösgjorde jag bakhjulet och rätade upp det. Sedan skruvade jag fast hjulet igen. Det hade tagit 22 sekunder. Sedan gick jag in och gav min barn pepparkakor och höjd veckopeng och ringde personer. En av dem sa:
- Förrjössenamn. Du låter väl inte flickan sätta sig på cykeln?
Men det var bara godmodigt förtal och jag kände mig osårbar. Jag var en fader som hade reparerat en cykel.
Hjulet satt rentav kvar morgonen därpå, då jag vände på cykeln.
Första morgonen e c (Efter Cykel) satt jag och tittade ut på hällregnet och tänkte på skiftnyckeln och kände att jag borde citera Tove Jansson.
Jag har haft mitt skiftnyckelögonblick. Jag kan nu säga att jag inte har något ogjort, åtminstone när det gäller cyklar. Jag kan dra mig tillbaka, mätt på ära.
