Vi får sällskap på udden av en isländsk familj. De kommer glatt emot oss i en motorbåt, två vuxna och en försvarlig mängd ungdomar. Vårt tält ligger väl gömt inne i skogen. Kanoten har vi förtöjt i vassen. Det är naivt att tro att vi får vara ensamma en sommarnatt som denna, intill sjöns högsta hoppklippa som ligger ett stycke bort. Brant stupar den ner i sjön, kanske tio meter hög och försvinner lika lodrät ner i det svarta vattnet. Sjön är 60 meter meter djup på sina ställen.
Det är en hisnande tanke. Det sägs att vikingaskepp kunde gå upp här, långt in i Västergötland, uppför det som nu är grunda bäckar och forsar, ända ner till havet och Göta Älvs mynning. Möjligen tar man sig fram med en kajak, men vissa sträckor måste man gå.
De andra sätter genast igång att hoppa. Handlöst kostar de sig ut från stupet, en efter en, klättrar upp igen och fortsätter hoppa. Det är makalöst. Mamman plockar fram sin matsäck, och dukar upp på klipporna medan hon berättar om hur hon vaktat två hundar i ett slott varav den ene hoppat från balkongen just som husse kom hem. Jag tror det var en engelsk vinthund. Jag tänker mig vinthundens eleganta tassar och hur den lyckas stå på det smala räcket innan den kastar sig ut. Samtidigt hoppar de andra vidare, det vill säga ungdomarna. Det blir som en parallellhandling till berättelsen om den engelska vinthunden. Jag undrar om vinthundar verkligen kan stå med sina små tassar på ett balkongräcke. Försöker se det framför mig. Klorna. Det snirkliga räcket av metall.
Efter detta får vi höra hur man håller sig frisk livet ut. Det är pappan som tar vid. Det låter intressant. Islänningar verkar fulla av berättelser, inte bara om farliga saker som att hoppa utan långa berättelser fyllda av levnadsvisdom. Denna handlar om dimma och hur man håller sig frisk livet ut genom att naken rulla sig på marken i dimma. Man kastar sig ut, tar av sig kläderna och rullar sig på marken helt naken. Dimman uppstår när den kalla nattluften möter dagen, kanske bara ett ögonblick, men ändå. Berättelsen om hur man rullar sig naken i dimman stannar kvar längst i mig. Särskilt när jag om natten går upp från vårt mycket bristfälligt uppsatta tält - jag tror vi vrängt taket ut och in - för att kissa. Minns hur grannen, en finska, brukade sätta sig på huk över en myrstack och dra ner byxorna. Så var hon också frisk ända tills hon dog. De ilskna myrorna sprutade myrsyra på henne i baken och det sved ordentligt, men vad gör man inte för en bra kur? Det är samma syra som gaddlösa bin, eller ”eldbin” som de också kallas, bär på precis som brännässlor. En ganska hårdför kur alltså.
Härdning måste alltså till i fallet med människor som håller sig friska, precis som stål som bankas hårt och sedan kyls ner snabbt blir till vassa knivseggar. Kanske borde man simma rakt in i ett hav av maneter? Det är ett manetår i år, man borde passa på. Bränna sig riktigt ordentligt. Eller har vi inga stålkurer här hemma? God sömn, motion och vitaminer känns lite mesigt jämfört med de isländska dimrullningarna. När de andra hoppat klart går vi tillbaks till tältet inne i skogen. Det ligger alldeles intill en myrstack, men jag avstår.
