Det snöade alltså. Här kommer rapporten.
Den första dagen av snö gick jag på pirarna vid Eriksberg. I en av de gamla skutorna stod en man i grönt blåställ – eller om det bör heta grönställ – och knackade rost. I nästa skuta stod en likadan man med en slipmaskin vid en lackad list. I nästa stod en lite bredare man och skruvade ur en lampa. Deras lycka är att de aldrig kommer att bli klara. Det var eftermiddag och torr snö blåste över kajen och älven svartnade.
Den andra dagen av snö drog jag 49 gånger en snowracer uppför Brudarebacken. På kvällen drog jag ytterligare 32 gånger. Vi stod i beckmörker på Brudareberget och kylan gnistrade mellan stjärnbilderna.
Den tredje dagen av snö satt jag inomhus och drack buljong.
Jag stod i mörkret och beundrade denna principfasta krögare som slängde ut sin enda gäst.
’Den fjärde dagen av snö tittade jag in i hisingska restaurangfönster. Ingen hisingsk drinkare som idogt blandar explorer och cola bakom busskuren på Eketrägatan kan mer längtansfullt idka denna idrott än jag. Den uslaste pizzeria ser lockande ut efter min elva månader långa halvkarantän: rödrutiga dukar, gulnade menyer, immiga fönster, immiga glas, dimmiga kvarter. Jag ertappade mig själv med att stå och bliga suktande på en Jack Vegas-automat.
Med tjugo minuters mellanrum kunde jag också från min fönstertittarposition betrakta utvecklingen av en så kallad situation. Den bestod av två tablåer. Först passerade jag i snöfallet ett näringsställe (glasdisk, glasbord, växtlighet av fiberplast och bra - det vill säga dålig - belysning). En (1) gäst syntes. Han var klädd i duvblå kavaj. Han drack fatöl. Han var så kultiverad med sin öl att han hade kunnat föreställa ett skivomslag med Olle Adolphson. Och jag tänkte med beundran på denna ensamma gäst som med sin konsumtion inte besparade sig några mödor. En ansvarstagande medborgare skapade i detta ögonblick, med sin plånbok och sin lever, arbetstillfällen för två män och en kvinna i vita skjortor.
Men tjugo minuter sedan kom jag tillbaka samma väg och kunde då iaktta samma gästs rätt bryska utkastning, en manöver som följdes av en passionerad ordväxling som jag inte tänker återge.
Jag stod i mörkret och beundrade denna principfasta krögare som slängde ut sin enda gäst.
Båda gästen och krögaren ingav på något sätt mänskligheten hopp, på olika sätt.
Den femte dagen av snö gick jag i de nermörka kvarten runt Lundby Nya Kyrka. Från kyrkogården kom två män som bar en låda mellan sig. Kyrkogården var en stor åker med planterade gula lyktor. Ett hundskall hängde över taken på Prebendegatan. Jag stod i skuggan av basilikan och såg de två männen krångla in lådan (obs, ingen kista) i baksätet på en vinröd Saab. De pratade om Corona. Vi har blivit ett fattigt land som bara har råd att hålla sig med ett samtalsämne.
En av männen sa:
– Om jag dör ska jag stämma skiten ur staten.
Den sjätte dagen av snö åkte jag skridskor med en tolvårig flicka. Sedan började det regna.
Nu kan våren komma.
