Nu ska vi ägna oss åt lokalpatriotism. Det är den enda riktigt goda patriotismen. All annan patiotism riskerar att bli besvärlig. Patriotism som fenomen är en smula som OP akvavit. Fyra centiliter räcker.
Jag är alltså lokalpatriotisk rörande den göteborgska hösten.
Den verkar vara utmärkt i år igen.
Den började förra onsdagen, klockan kvart över tio på förmiddagen. Jag stod på västra piren vid Eriksberg och kände hur den liksom bröt in: knaprigheten i luften. Den rullade upp i älvmynningen. Den tog väl inte direkt mänsklig form. Men bra nära. En man kom ut från en av de skuggiga lägenhetsentréerna bakom gamla maskinhallen. Han hade ena handen på ryggen. Annars var hans utstrålning, möjligen med undantag för en lätt hjulbenthet, civil. Han bar tunn beige kavaj. I denna kavaj vandrade han mycket målmedvetet förbi skonaren ”Mathilda”, men vände ännu mer målmedvetet och gick tillbaka.
Han kom tillbaka efter tio minuter, i svart halvlång rock och en randig halsduk.
Klockan var då kvart över tio. Han hade tagit konsekvenserna av hösten.
I Göteborg är hösten målmedvetenhetens tid. Alla är på väg, på cyklar, mopeder och – årets tillskott – motordrivna skateboards. Almar och björkar gulnar förstås och på lekplatserna har barnen orange galonbyxor. Men det är folkets rörelser (ej att förväxla med folkrörelserna) och vädret som är den göteborgska hösten.
Över Kyrkbytorget cyklade i söndags en man med fyra eller fem band av Bra Böckers lexikon (de gröna) på pakethållaren. Kyrkbytorget är som torg betraktat inte särskilt platt. Men han klarade sig.
Göteborg är vädermässigt och allmänt betraktat – i ett internationellt perspektiv – halvarktisk. SMHI må säga vad de vill. Från exempelvis en portugisisk horisont är Göteborg som Narvik. Det blåser. Det regnar. Det har det gjort sedan 1621. Även om vi inte vill låtsas om det är vi alla djupt förstående för den gamla historien om Manhattanbon som återvände till 59:e gatan efter ett år i Redbergslid och fastslog:
– Den göteborgska sommaren är årets vackraste dag.
Men det är alltså denna vresighet som är hemligheten bakom den göteborgska hösten. Söderut – redan från och med Kungsbacka – blir hösten jolmig och blöt. I än värre fall blir den förlängd sommar. Längre norrut – kanske från Laxå – står stormarna över Granskogssverige. Bara den göteborgska hösten balanserar motsatserna: disig och klar, sval och ljummen.
Efter den 6 november får hon gå in och röka eller sluta röka. Men hon kan ju sätta igång i igen i september 2021.
Köpenhamn kan ha något liknande en novemberdag vid Söerne, men där har cyklisterna med sina helskägg och cykelkorgar en lite för allmän framtoning av att vara regisserade av turistmyndigheterna.
Förra året såg jag också lite snygg höst i Dublin (och lite ful höst i Belfast); men ändå inget i stil med Göteborg.
Den göteborgska hösten pågår till den 6 november – Gustav Adolfsdagen – då vintern införs. Denna vinter kommer att vara blöt och menlös. Den följs av en mycket grå vårvinter och en reguljär vår med glasspapper som blåser på Norra Hamngatan.
Det är alltså nu det gäller.
Ett hösthedersomnämnande ges till den kvinna som jag två gånger under de senaste veckorna har observerat mellan kontorsfasaderna vid Lilla Bommen. Hon går långsamt på höga klackar och röker en pipa. Den ena gången bar hon dräkt. Det är dumt att röka, men pipan är en så manlig symbol att jag är benägen att se den piprökande kvinnan som ett allmänt uppfriskande attentat mot vanans makt.
I alla händelser var hon knappast där i somras. Efter den 6 november får hon gå in och röka eller sluta röka. Men hon kan ju sätta igång i igen i september 2021.
Göteborgarna röker sina pipor och cyklar omkring med uppslagsböcker på pakethållaren, och solen står beslutsamt i diset över Älvsborgsbron och färjan ”Elvy” kommer som en snäll gammal bryggarhäst.
Härmed manas du att gå ut och delta i den göteborgska hösten. Snart är det för sent. Du har 39 dagar på dig. Sätt i gång.
