Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Plums. Bild: Thore Leykauff, Arkiv

Frederikshavns uthålligaste män

"Det tog 24 år att reda ut hans affärer och oäkta barn ..."

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har tillbringat ett dygn på ett badhotell i Frederikshavn, huvudsakligen i egenskap av serviceman. Tre Göteborgsfamiljer lades i blöt klockan tio på förmiddagen. Middag var beställd till klockan nitton. De barn som jag huvudsakligen betjänade tyckte att det var snålt med nio timmar, men tröstade sig med att det skulle gå att bada ytterligare två timmar på kvällen, om de åt fort. Det gjorde de.

Hotellet är en anläggning av piratskepp, vattenkanoner, vågmaskiner, stegar, rutschkanor och vattenfall.

Det kändes som att vara musikant i en zombiefilm: 24 människor betraktade oss med all tänkbar vämjelse. Mina försök att lätta upp stämningen med vitsar bemöttes med slapp fientlighet.

Medan jag satt i en alltmer vårdslös ställning i bubbelpoolen och tänkte på räkor och guldexport och emellanåt tittade ut i matsalens landskap av smörrebröd genom ett stort fönster från bassänglandskapet – ett underbart sadistiskt grepp av arkitekterna – insåg jag långsamt att jag en gång framträtt på detta hotell som musikant. Det såg då helt annorlunda ut då. Det var hösten 1994. Det var en konstig kväll. Glädjelösa par föste glasartat och mekaniskt runt varandra i foxtrot.

Orsaken var att en svensk reklamradiokanal hade utlovat ett års bensinförbrukning till det par som höll ut längst.

Detta hade ingen berättat för oss.

Det kändes som att vara musikant i en zombiefilm: 24 människor betraktade oss med all tänkbar vämjelse. Mina försök att lätta upp stämningen med vitsar bemöttes med slapp fientlighet.

När badandet i lördags gick in på sjunde timmen kände jag retroaktivt en varm sympati för de göteborgare och norrmän som dansade hösten 1994.

Badhotellet i Frederikshavn förefaller vara en anläggning som tvingar fram uthållighet hos deltagarna.

Skillnaden var att jag inte kunde bada mig till ett års bensinförbrukning.

På kvällen gjorde jag Frederikshavn. De andra fortsatte att bada, men jag förebar upplösningstillstånd. Frederikshavn präglas av rappade tegelhus med sneda skyltar om böf och pilsner och anka. På torget stod kommendör Peder Tordenskiold i brons. Han skulle ha vunnit alla bad- och danstävlingar han ställde upp i. Han var född 1690 i Trondheim i en skara av 18 barn och gjorde en glänsande dansk karriär genom att huvudsakligen lura svenskar. Han tog Marstrand år 1719. Några gånger försökte han erövra Göteborg, med utpressningsbrev och skottpråmar vid Nya Älvsborg. Göteborgarna pangade på från Rya skog. Tordenskiold hade ett bedrägligt lockigt kerubansikte. Han var listig, hetlevrad och svår på damer. Han föll i en duell i Bremen år 1720. Det tog sedan 24 år att reda ut hans affärer och oäkta barn. Han står alltså i Frederikshavn i mitten av en vattenspegel, med en mynningsladdare. Jag stod och tittade på honom och gick sedan i mörkret till hamnen.

Det var kranar och stora asfaltviddder och blanka lampor och fartygskonturer.

En man i hängslebyxor klev ur en lastbil.

Frederikshavn var ett tyst tältläger där takspetsarna petade på Kattegatthimlen. Under min promenad från hotellet hade jag utöver Tordenskiold och lastbilschauffören med hängslen inte sett någon människa utomhus. Jag undrade vad Tordenskiold hade kunnat göra av en danstävling och ett badhotell. Pustar av salt och diesel kom mellan brandgavlarna. När jag gick tillbaka mot hotellet passerade jag Tordenskiold igen. Skulpturen verkade plötsligt större. Den var kompletterad av fyra män som stod stilla i mörkret. De var göteborgare. Cigarrettglödar lyste. När jag gick förbi hördes en av rörelse eller guldexport tjock stämma:

– Där står han som sköt sönder Färjenäs.