Början på historien. Inga Wedel-Hansson, fotograferad år 1937 i samband med ett tidningsreportage om Konstfliten.
Början på historien. Inga Wedel-Hansson, fotograferad år 1937 i samband med ett tidningsreportage om Konstfliten. Bild: KAMERAREPORTAGE

Farmor, PG och fru Gyllenhammar

Jag minns att jag brukade tycka att det var en grotesk – nästan surrealistisk – historia.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det finns berättelser som förändras med oss. Det är därför vi inte riktigt vågar sitta vid 48 års ålder och läsa ”Tordyveln flyger i skymningen”. Något har gått förlorat. Vi har gått förlorade. Boken är densamma, om något saknas är det vi.

Ibland tillförs något.

När jag var tio år fick jag höra en historia om PG Gyllenhammar. Eller snarare om PG Gyllenhammars mamma. Eller snarare om min farmor.

Det var en rolig historia då. Nu tycker jag inte att den är rolig längre. Historien är densamma.

Min farmor hette Inga Wedel-Hansson. Hon var textilkonstnär. Ibland ringer entusiastiska samlare och har hittat någon bonad som hon har vävt och de bestormar mig med frågor. Jag kan aldrig svara. En oktoberdag 2004 spatserade jag i två timmar i Waldorf Astorias lobby på Fifth Avenue på Manhattan för att hitta mattor som hon sades ha gjort. Guldsmidda vakter slog sina lovar runt mig.

ANNONS

Min farmor gifte sig 1937 med en glad apotekare och de flyttade till en vit apotekarvilla i Skene. Detta ledde sedermera till att jag som barn matades med Skenesagor om korvhandlaren Körva-Nisse, överkonstapel Werborn, alltiallon Jernberg, paketcykeln, den modige flaggstångsmålaren och andra brokiga gestalter. När jag i tonåren kom till Skene var det ungefär som om ett barn i dag skulle föras till Hogwarts.

På 1950-talet flyttade farmor och apotekaren till Änggården. Hon var konstnär och praktisk. Han var apotekare och romantiker. Det var en utmärkt kombination. Han tyckte om att sjunga sånger av Carl Nielsen. Jag minns en enda fras: ”Då vil jeg plukke hyacinter”. Men denna rad hittar jag år 2019 inte någonstans på internet.

Han antogs allmänt ha möjligheter att bli ny partiledare för i princip vilket politiskt parti som helst. Han fick Björn Borg att framstå som en enkel löntagare.

En gång i slutet av 1970-talet, när det var barnbarnskravaller i pepparkaksdegen, stod farfar vid fönstret och suckade:

– Inga, det är månsken.

Farmor satt ofta i källaren och vävde mattor med tyger som hon köpt hos Blomqvists i Fritsla.

Gyllenhammarhistorien utspelar sig någon gång under 1970-talets sista år.

Ty farmor spelade bridge med en skara säkerligen vithåriga och knotiga små tanter. Till denna skara hörde fru Aina Gyllenhammar, mor till Pehr G Gyllenhammar.

P G Gyllenhammar var då Skandinaviens ojämförligt största industriman. Volvo var Nordens största bolag. Han antogs allmänt ha möjligheter att bli ny partiledare för i princip vilket politiskt parti som helst. Han fick Björn Borg att framstå som en enkel löntagare.

ANNONS

Min far, å andra sidan, var anställd på Chalmers administrativa enhet. Han var emellanåt ungdomsfotbollstränare och suppleant i kedjehussamfällighetens styrelse.

Min farmor och fru Gyllenhammar satt en kväll i taxin på väg hem från bridgen och utbytte familjerapporter. Bilfabriken och Chalmers. Barn. Livshändelser. När farmor klev ur vid Änggårdsgatan 57 sa fru Gyllenhammar:

– Inga, så underbart att det har gått så bra för våra pojkar.

Jag minns att jag brukade tycka att det var en grotesk – nästan surrealistisk – historia: Volvochefen och kedjehussamfällighets­suppleanten.

Men jag har förändrats. Mina barn är fortfarande barn, men de kommer att bli vuxna och då vill jag att de ska vara någotsånär glada, inte slagna av sjukdom och olycka, inte övergivna, inte ensamma.

För allt i världen inte ensamma.

Jag har aldrig träffat någon förälder som uttryckt förhoppningar om en bilfabrik för barnens räkning. Möjligen har jag sett någon pappa som vill att flickan ska bli tennisproffs.

Farmor och fru Gyllenhammar bottnade i sig själva. Jag tänker mig att de tog god tid på sig medan taxin stod och kurrade på dieseltomgång. Och hattar och handväskor och handskar. Nu – efter ungefär 40 år – ser jag en vacker historia.

ANNONS
ANNONS