Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars-Gunnar Andersson: Fåssans lille talle ...

Lars-Gunnar Andersson efterlyser GP-läsarnas egna göteborgska språkminnen.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

I den här spalten har jag många gånger skrivit om ords historia. Till exempel om hur ordet måcklit ’avundsvärt’ utvecklats ur makligt, eller hur det så typiskt göteborgska och västsvenska tyken ’nedlåtande, uppkäftig’ kan spåras till ett fornnordiskt thykkja ’vredgas’. Ytterligare ett exempel är änna, som i änna skoj. Det ordet har utvecklats ur ända, vilket först låter konstigt men blir begripligt om man förklarar ända med ’hela vägen, fullt ut’. Änna gott betyder ofta ’riktigt gott’. I andra fall kan änna betyda ’liksom’.

Sådana här ordhistorier, etymologier med en fackterm, kan man hitta i större ordböcker. Den som är nyfiken, och det bör väl alla vara, kan slå upp orden på webbplatsen svenska.se. Man får inte svar på allt men på väldigt mycket. För dialektord är man ofta tvungen att leta på annat håll, till exempel i Rietz dialektlexikon från 1867, som också finns på nätet.

Flera läsare hörde av sig och berättade att såväl tovor i håret som snorkråkor kunde kallas tallar.

För en tid sedan skrev jag om ordet talle. Ursprunget är gödselklump eller mer specifikt klumpar av gödsel och halm. Så står det i ordböckerna, men sedan beskrev jag en privat ordhistoria om hur min mamma kärleksfullt klappade om sina barnbarn och sa min lille talle. Sannolikt sa hon så om mig också, men det har jag glömt.

En sådan privat ordhistoria hittar man inte i ordböckerna, hur omfångsrika de än är. Flera läsare hörde av sig och berättade att såväl tovor i håret som snorkråkor kunde kallas tallar. Några bidrog med små anekdoter. Här kommer en.

”Min mor brukade passa en liten kusin till mig, ’en riktig liten talle’ på 5-6 år. Vid ett tillfälle hade han en lindrigt ren tröja på sig som min mamma snabbt tog av och kanske skulle hyfsa till innan han gick hem. Men då upplyste han henne för säkerhets skull: Faster Vera, kom ihåg att tallarna ska vara fram!”

Det är intressant att vi kan minnas sådana här historier trots att de kan ligga mer än ett halvsekel tillbaks i tiden. I det här exemplet fastnar kanske historien i minnet för att den lille parveln betraktade tovor och smutsfläckar som en naturlig del av tröjan, en praktisk som talar om vad som är fram och bak.

Jag har också skrivit om orden morsan och farsan och de olika uttalen morsan, mossan och farsan, fassan, fåssan. Framför allt funderade jag på hur gammalt uttalet fåssan var och om det uttalet var knutet till speciella stadsdelar. Att det finns en stilistisk skala i föräldratilltal (och omtal) är uppenbart. Ordningen är mamma, morsan, mossan och pappa, farsan, fassan, fåssan med det mest städade till vänster och det mest vulgära eller tuffaste till höger.

Så här uttrycks det i ett mejl: ”Var 10–15 år 1955–60 och bodde i Sävedalen. I min värld existerade inte ordet far, och farsan ansågs lite snobbigt och nästan som stockholmska. Fassan användes inte utan fåssan gällde. Området där jag bodde dominerades av arbetarfamiljer med få tjänstemän och ännu färre högutbildade.”

En annan minnesbild: ”Min pappa, född 1937, växte upp runt Brämaregården på Hisingen. Han sade mossan och fåssan, och han använde pennen och skolen under hela sin livstid.”

En kille skickade följande historia: ”Just det här speciella fåssan-uttalet kommer jag fortfarande ihåg att en av mina medspelare i fotbollen alltid använde. Vi hade hans pappa som tränare och han kallade alltid honom för fåssan, speciellt när han pratade om honom. Jag tyckte detta var väldigt göteborgskt. Jag är född 1968 och växte upp i området Bifrost.”

Att ha en fåssa som är fotbollstränare, och att man till och med tilltalar honom med fåssan är meriterande på tuffhetsskalan.

Utifrån de mejl jag fått kan man dra slutsatsen att uttalet fåssan funnits på de flesta håll i stan och att det varit i bruk åtminstone sedan 1920-talet. Dessutom har uttalet varit klassbundet: fler fåsser bland arbetare än bland tjänstemän.

Många gamla dialektord är knutna till minnen av personer, platser och händelser. Den här delen av ordförrådet är som ett gammalt fotoalbum med bilder som väcker minnen. Vi har alla våra ordalbum. Och ord kan precis som bilder väcka minnen.

När jag möter ordet parra, blir jag 12 år och åker skidor nerför Bragebacken i Slottsskogen. Jag minns hur min pappa livet ut kunde prata om exisen (exercisen) när alla andra sedan decennier gått över till att säga lumpen, och jag minns hur min mamma brukade säga möska kvälle ’fira skymning’ om att sitta och vila en stund i skymningen.

Jag minns också hur ett par äldre killar, Store-Rolf och Jim, tillrättavisade mig när jag sagt skubba för ’skolka’. Skåbba skulle det heta, och deras språkliga auktoritet fick inte ifrågasättas i kvarteret.

Även nästa generations uttryck kan hamna i ordalbumet. Tonåringar kunde på 80-talet säga Erkänn bra! om något de gillade. Betydelsen var ’håll med om’. I mitt och de flesta andras ordförråd kräver erkänna att man gjort något galet som man erkänner (och ber om ursäkt för).

För att ett ord ska hamna i det privata ordalbumet krävs att det är förknippat med någon speciell händelse, person eller plats.

Alla har sådana här album med ordhistorier. Ni får gärna dela med er om ni har sådana här små historier och minnesbilder i era egna ordalbum. Jag är särskilt nyfiken på dialektala ord som inte hör till de allra vanligaste.

Även om anekdoten är privat, kan andra känna igen sig i den.