Ett bananskal låg på Fredsgatan i förrgår. Jag tittade på det med vemod. Allt annat håller på att berövas oss i humorbranschen. Ingen tycker längre att vi är roliga. Bananskalet är det sista vi har kvar.
Jag läste till exempel i The Guardian att Den platta jordens sällskap ska hålla kongress ombord på ett kryssningsfartyg. Se där ytterligare en bekräftelse på att det håller på att bli hopplöst. Det går inte att vara satiriker när världen redan är galen. Det är mycket sorgligt.
Den platta jordens vänner har problem med rederiets navigationsprinciper. GPS-systemet bygger på antagandet att jorden är rund. Det är svårt hyra in sjöfolk som har den rätta tron. Få styrmän tror att jorden är platt. Det är ungefär som att efterfråga en hjärtkirurg som tror på homeopati.
Hela det offentliga samtalet präglas förresten av fenomen som är komiska även om de inte är roliga. Då menar jag bara delvis den kategori göteborgare – vanligen 33-åriga ingenjörer som citerar Star Wars – som ser finurliga ut och säger att man inte får säga negerboll.
Det får man absolut säga. Negerboll. Poängen är att man kanske inte alltid bör säga det.
Men redan nu kan jag med viss säkerhet säga att jag det närmaste dygnet kommer att få mejl och telefonsamtal från läsare som tycker att jag förtalar 33-åringar och ingenjörer.
Känsligheten har en rätt bred träffbild.
Förra sommaren mottog Världens gång-redaktionen kritik från tre läsare som ansåg att vi hade förtalat Lerum.
En läsare verkade uppriktigt förvånad över att det var tillåtet att kritisera Lerum. Det är det.
Men det underlättar inte för en kåseriredaktör att vi har ett klimat där det anses naturligt att en kranskommun har rätt att inte få sina känslor sårade.
Jag tänker inte heller ådra mig blodpropp genom att beskärma mig över Den Svenska Åsiktskorridoren. Ty i så fall är det omedelbart någon som hävdar att det inte existerar någon åsiktskorridor, varefter en diskussion om denna åsiktskorridors existens uppstår. Därefter följer ett bistert gräl som ifrågasätter nyttan av att diskutera om en åsiktskorridor existerar, varefter någon med viss varmgång i rösten (det uppstår alltid varmgång numera), och med ett tonfall av obeveklighet sjösätter en brakartikel som handlar om vad som händer oss när vi diskuterar om det är rimligt att diskutera om en åsiktskorridor existerar. På detta sätt pratar vi om vad vi pratar om och sedan pratar vi om vad vi pratar om när vi pratar om vad vi pratar om. Denna ryska docka av skarpa uttalanden och vaga principer blir allt oformligare i konturen tills ingen minns vad som fanns innerst.
Varannan gång säger någon att de här frågorna är för viktiga för att skoja om.
Varannan gång säger någon att det är dags att sluta vara gravallvarlig.
Jag kände en gång en kåsör som med en magnifik gest sa att det måste gå att vara rolig utan att någon blir upprörd. Hon sa det så att det lät som om hon skulle ge sig ut i världen, med en ränsel och en vandringsstav av hassel och en liten tyrolerhatt med rakborste och presskort i svettremmen, och söka efter detta ämne. Hon har inte hörts av sedan dess. Det känns lite grann som Oates som klev ut ur Scotts tält på väg tillbaka från sydpolen och sa att han skulle bli borta en stund.
Den platta jordens vänner förväntas bege sig ut på sin kryssning år 2020. Jag väntade i tjugo minuter framför bananskalet på Fredsgatan. Sedan sparkade någon in det bakom en låda med grön tvål. Det är verkligen hopplöst.
