Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Språkhistoriskt skämt vid och om Plikta Bild: J Gustafsson
Språkhistoriskt skämt vid och om Plikta Bild: J Gustafsson

Lars-Gunnar Andersson: Ett ovanligt sofistikerat språkbedrägeri

Lars-Gunnar Andersson imponeras av ett elegant skyltpåhitt i Slottsskogen.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

För en tid sedan skrev jag om lekplatsen Plikta, där det finns två tolkningar av ursprunget, dels plikt ’tvång’, dels plikt ’förpik’. Argumentationen förordade den senare tolkningen. Men så dök det upp en för mig helt ny tolkning. En uppmärksam läsare meddelade att det på en av bänkarna vid Plikta sitter en oansenlig minnesplakett (1,5x6 cm) med texten ”Till minne av Franz-Joseph Plíkta, sandlådans uppfinnare” (bildbevis bifogas). Tvivlare uppmanas besöka bänken på västra sidan av lekplatsen.

Varför tvista om tvång och förpik när vi har lösningen på en minnesplakett? Svaret är källkritik. Någon Franz-Joseph Plíkta har aldrig funnits, och sandlådan har ingen känd uppfinnare. Allt är ett påhitt, men ett ovanligt kreativt och sofistikerat påhitt.

Dagens andra ämne är dragg i betydelsen ’kökshandduk’. Ordet och tinget beskrivs ingående i ett mejl (aningen förkortat här).

”Jag har länge funderat över ett ord som förekommer i min familj. Kökshandduken på den bifogade bilden kallas för dragg. Bakgrunden är följande. Min morfar, född 1898, arbetade hela sitt vuxna liv på SKF. Materialet, en bomullstrikå som påminner om den som används i nätbrynjor, var något som morfar kom över på sin arbetsplats. Kanske hade väven varit emballage eller förbrukningsmaterial i verkstaden, typ trassel.

Hur som helst, han fick ta med sig tygstycken hem till mormor, som tvättade, klippte till lagom stora bitar, vilka sedan bandkantades i olika färger och fick hängeband påsydda. Samt monogram. Resultatet av mödan blev alltså en dragg, flera draggar. Mormor var flitig och materialet starkt, så trots att det nu är över 50 år sedan morfar pensionerades så använder vi släktingar två och tre generationer senare fortfarande dessa kökshanddukar – och vi kallar dem fortfarande för draggar.”

Denna kökshandduk kallas dragg. Är det bekant? Bild: B Forsman
Denna kökshandduk kallas dragg. Är det bekant? Bild: B Forsman

Ordet dragg är välkänt, men okänt i betydelsen ’kökshandduk’. Är detta ett ”familjeeget” ord som lyckats leva vidare i flera generationer?

Nästa perifera uttryck är dôna flôs. En granne uppvuxen i Sävedalen på 50- och 60-talet berättade hur han och kamraterna ägnade sig åt dôna flôs. Det var en variant av att skjuta prick. Målet var litet, och man kastade en tennisboll så hårt man kunde. Den som stod i mål skulle ta bollen, men det gjorde ont, mycket ont. Ändå ägnade man sig åt detta. Fanns detta ord och denna märkliga sysselsättning utanför Sävedalen?

När man spelade fotboll, betydde dôna ’skjuta hårt’. När man sköt prick, kunde man enas om principer som ”ingen snabb, ingen retur och inga dônisar”. Det finns och har funnits flera synonymer till dôna i göteborgskan, till exempel svina och kötta. Att dôna dessutom kan betyda ’föra oväsen och stöka till’ är välkänt. Den som dônar in i ett rum gör det både ljudligt och ovarsamt. Dôna och dåna har långt tillbaks samma ursprung.

Min granne misstänkte att uttrycket dôna flôs varit begränsat i tid och rum, det vill säga till Sävedalen runt mitten på 1900-talet. Trots att mer än ett halvt sekel gått och alla blåmärken läkt, lever ordet kvar i minnet. Frågan är om det fanns andra som ägnade sig åt dôna flôs.

Ordledet flôs förekommer dessutom i snôrflôsa ’snorloska’. Också detta ord saknas i uppteckningarna, trots att det var ett självklart ord för många på 50- och 60-talet. Att snôr är snor är självklart, men flôs är knepigt.

Ordet flôs finns alltså i de två uttrycken dôna flôs och snôrflôsa, men jag har aldrig mött det självständigt. Det saknas i ordböckerna, men jag har hittade följande påstående på nätet: ”Göteborgska för små flygande insekter, flygande bös: När jag cyklade i skogen fick jag en massa flôs i munnen!

Denna enda träff ger ett sakkunnigt uttryck, och den kopplar flôs till flygande bôs. Bôs är ju ett vanligt ord för smuts och i förlängningen bus. Det är detta bôs som ligger bakom de böss som var siskornas motsats på 50- och 60-talet. Men det är en annan historia.

Flôs skulle kunna vara ett gammalt dialektord för en svärm av insekter, men jag kan inte hitta det i dialektordböckerna trots idogt letande. Bakgrunden kan vara verbet flåsa som främst används om häftig andning, men som förr även användes om frustande, till exempel kunde ångmaskiner och ånglok sägas flåsa. Men det hela är oklart, minst sagt.

Jag tror att gigga i betydelsen ’spotta’ etablerades någon gång på 40-talet och var i fullt bruk på 50- och 60-talet. I nästa generation, hos dem som var unga på 80-talet, är det många som inte känner igen ordet. Ord föds, ord dör.

Ordet snôrflôsa kopplar jag till gigga ’spotta’. I brist på annan sysselsättning kunde unga pojkar (aldrig flickor) för 60 år sedan fördriva tiden med giggtävlingar, alltså att spotta långt. Då ingick snôrflôsan i fackterminologin, en snorloska seglar längre än spott med enbart saliv.

Ordet gigga uttalas med hårt g. Och när man giggar, så gör man något betydligt tuffare än småungarna som spottar. Man samlar saliven i munnen och blåser ut den med en distinkt luftstöt; tungan och läpparna fungerar som ett blåsrör (ungefär). Många småpojkar övade i timmar på att gigga. Det krävdes övning, ungefär som för att lära sig busvissla.

Gigga är ett självklart ord för många, men det saknas i äldre uppteckningar. I Schånbergs Kals odbok från 1968 finns ordet med, men inte i betydelsen ’spotta’. Han har med ordet i två betydelser, dels ’stuk på mössan’, dels ’springa, köra förbi någon’. De här användningarna är främmande för mig: gigga betydde ’spotta’ och inget annat.

I dagens svenska betyder betyder gig ’spelning, tillfälligt arbete’. Den här användningen startade inom musiken för att sedan spridas till andra typer av tillfälliga arbeten. I dag talar man till och med om en ny gigekonomi.

Att gig ’spelning’ är ett lån från engelskan är självklart, men även de här äldre användningarna, både stuk på mössan och spottandet, kan vara hämtat från engelskan. Ordet har i-uttal. Det heter gigga, inte gegga, vilket man hade väntat sig om ordet varit gammalt i dialekten, lille blir lelle och så vidare. Det de olika användningarna har gemensamt är att det har med något tufft och snitsigt att göra, och för dylikt passar engelskan bra.

Jag tror att gigga i betydelsen ’spotta’ etablerades någon gång på 40-talet och var i fullt bruk på 50- och 60-talet. I nästa generation, hos dem som var unga på 80-talet, är det många som inte känner igen ordet. Ord föds, ord dör.

En del Göteborgsord lever i hundra år och mer, till exempel tyken, tetig och måcklig. Andra är allmänt spridda men begränsade i tid som gigga. Andra är begränsade i både tid och rum som dôna flôs. Andra kanske bara finns i en familj som dragg.