Och nu detta med poppeln i Marstrand. Det finns ingen nåd våren 2020.
Det är – meddelas läsare som eventuellt följt andra nyhetsflöden – alltså torgeträdet i Marstrand som förvandlats till en fyra meter hög stubbe. Det är, som stubbe betraktat, imponerande. Men en stubbe gör inget torg.
Jag hörde en regnig förmiddag i början av 2010-talet en entusiastisk hembygdsälskare (som i mungipan bar en pipa reparerad med grön ståltråd) säga att ”poppeln sett Lasse-Maja traska till fästningen”. Det var fel. Poppeln planterades på torget 1866 och Lasse-Maja, som i egenskap av munvig straffånge hållit i gång en hel liten turistindustri med skrönor och hemslöjd, försvann från fästningen på 1830-talet.
Och det måste ha varit kusligt 1940. Det var snöstorm den 19 april. På nätterna flög okända flygplan över Marstrand. En bortsprängd kommandobrygga kom drivande i sundet och en fiskare fick en tysk flygare i trålen.
Men nog har poppeln kunnat se Oscar II med entourage – bastanta damer, kallade ”flundror” – på väg till hovbarberare Gerber. (Gerber sålde kungens skägg på burk.)
Poppeln bör ha uppskattat Theodor Olán, som år 1890 ordnade den elektriska belysningen på torget. Olán for sedan till Paris och träffade Edison och hamnade i Alaska under guldruschen och for sedan tillbaka till Marstrand och mutade in Näsholmen.
Den gamla poppeln har väl också kunnat snegla på den unge Evert Taube som enligt en svårkontrollerad tradition lämnade en koffert full med gråsten som säkerhet på pensionatet.
Och vem vet om det var under poppeln som Verner von Heidenstam friade till tullförvaltare Ugglas dotter Emilia?
Och det måste ha varit kusligt 1940. Det var snöstorm den 19 april. På nätterna flög okända flygplan över Marstrand. En bortsprängd kommandobrygga kom drivande i sundet och en fiskare fick en tysk flygare i trålen. I flygarens fickor fanns tjugo mark, en nyckelknippa och en förlovningsring. Marstrandsborna tyckte han såg ut som en ung pojke och de läste på id-brickan att han hette Herman Disenritter.
Poppeln älskade förstås rådhusockupationen – det svenska 1970-talets roligaste husockupation, då bridgeklubben, Röda korset, tennisklubben och Gammeldansens vänner räddade rådhuset i Marstrand från att bli monteringsfabrik för radioapparater. (Politikerna i Kungälv, föga lockade av tanken på tv-bilder där polisen bar ut åttioåriga virkande damer och farbröder i skepparkavaj, gav upp.)
O, poppel, vad kunde du inte susa om franska löjtnanter, hembygdsforskare med cigarr i mun och lätt berusade danska kungligheter som inte kan hitta ner till kajen?
Har du rentav observerat de livvakter som för ett par år sedan skulle hålla ett öga på prinsessan Madeleine och - i brist på lediga hotellrum - fick kinesa i Carlstens fängelsehålor?
Och det var väl en augustinatt år 2013 när en kvinna i basker stod vid poppeln och grät. Jag var i Marstrand för att skriva något och jag bodde gratis i GKSS klubblogement Korvetten, (I gengäld var jag ensam i en sal med trettio sängar, vilket skapade en spöklik stämning av valfrihet.) Jag ville skriva en glad bit. Jag hade ingen användning för gråtande kvinnor vid poppeln. Men grät gjorde hon.
Mot allt detta kan den sakliga läsaren invända: popplar ser ingenting.
Det är alldeles riktigt. Popplar ser inget. Det är vi människor som ser. Men ibland gör vi tydligen inte ens det. Det är väl därför torgeträdet har blivit en stubbe.
