Jag har trätt in i en ny dimension. Eller ska jag kanske snarare säga att en ny dörr har öppnats. Jag är knappast den enda som det senaste året blivit mer medveten om betydelsen av förmågan att känna lukt och smak. Nej, jag har i skrivande stund inte haft Covid-19, men jag har blivit väldigt noggrann med att ta min cortisonspray. På grund av en mild överkänslighet mot lite allt möjligt, så blir jag snuvig och nyser om jag inte tar min medicin.
Man nyser inte gärna offentligt just nu. Minsta snörvling bakom det ljusblå munskyddet leder till rynkade ögonbryn och ilskna blickar hos medmänniskorna. Alltså tar jag min spray som jag ska numera och har upptäckt att mitt luktsinne, vilket jag trott var dåligt, fungerar alldeles utmärkt.
I början av pandemin, innan vi riktigt förstått det där med vikten av avstånd, var det inte en helt igenom positiv upplevelse. Jag kom att inse att alla inte har hygien högst upp på listan av prioriteringar. Nu, när vi har varsin osynlig krinolin på oss och utför dansliknande krumelurer för att undvika närhet, slipper man sådana överraskningar.
I stället gör jag andra upptäckter, som till exempel att en hel del av den nyare typen av spårvagnar har en doft av liten häst. Det är möjligt att större hästar luktar på samma sätt, men min doftassociation leder mig till en liten häst med tjock päls. Kanske en shetlandsponny? Möjligen den ponny som jag föll av under en uteridning på Lilla Torps ridskola för hundra år sedan. Eller någon av de hästar dottern gärna ville åka runt på då det var ponnyridning i stadsparken i provinsstaden. Dottern var ett ganska obekymrat barn som kunde glömma att hålla i sig och därför var en förälder alltid tvungen att gå bredvid.
Det där morgonkrispiga i näsan är väl mer något jag uppfattar med känseln än med luktsinnet?
En annan upptäckt är att mat kan smaka så mycket. Det är ju luktsinnet som är inblandat där har jag förstått. Jag blir alldeles förbluffad då jag smakar på de gigantiska blåbär jag inte kunnat motstå att köpa. Det kan förstås även ha att göra med att de säkert är genmanipulerade, men det kan jag förlika mig med. Vad som däremot känns knepigt är att de kommer från Chile. Att jag till frukost ska äta färska bär som transporterats med flyg över halva klotet är helt enkelt inte okej. Tyvärr var de godare än något vanligt svenskt blåbär jag någonsin ätit.
Jag går ut för att att lukta på våren. På gatunivå i staden luktar den mest solvarmt grus och upptinat hundbajs. Från balkongen doftar det himmel. Jag förstår naturligtvis att himlen egentligen inte har en tydlig doft. Det där morgonkrispiga i näsan är väl mer något jag uppfattar med känseln än med luktsinnet? Men när jag lägger till bilden av den klarblå himlen då luktar det himmel helt enkelt.
I provinsen kan man soliga dagar börja känna doften av fjolårets ruttnande tång. Somliga tycker det luktar illa, men jag tycker det är en mysig doft. Den är hav och frihet och krabbfiske när jag var liten och med barnen när de var små. På den tiden kunde man enkelt finna blåmusslor att använda som bete, men nu är det inte lika lätt att hitta dem. Enklare då att träffa på musslor i form av Moules frites från den omskrivna matluckan i närheten, där jag och min kompis ses. Efter lunchen tar vi en promenad ned mot älven. Solen värmer så snart man hamnar i lä, men dofterna lyser med sin frånvaro. Jag inser att den tidiga våren är ganska fri från dofter och på det viset lämnar fritt spelrum åt fantasier om doft av hägg och syrén.
I väntan på det nöjer jag mig med den doft av redighet som omger mig när jag putsar mina fönster.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
