Folk från andra länder talar ibland om att svenska språket låter som en sång. De tycker att vi sjunger lite när vi pratar med varandra. Det är någonting i rytmen, säger de och ser lite internationella ut i ansiktet.
Och visst kan dalmål låta som en visa spelad rakt ut i natten, något som lockar till sig lokatter och skrämmer iväg korpar. Visst kan skånskan kännas som en poprefräng, påväg att splittras i en bilkross tillsammans med ett kylskåp och en liten motorcykel. Göteborgskan, som vi ska återkomma till, lär väl alltid vara en hög melodi om det lätta livet.
Jag själv är dessvärre från Småland, och smålänningen sjunger inte. Smålänningen har bronkit och struma. Det är över huvud taget svårt att föra enklare samtal med denna dialekt. Småländskan är gjord för muttrande, medeltid och komplott. Småländskan lämpar sig för män med krum ryggrad och halsbölder, män som slår möten i biktbås och tjyvlyssnar bakom fruktstånd. Män som håller på att lansera en ful plan för att störta en vacker kung.
Häromveckan såg jag Annie Lööf medverka i programmet Agenda, vilket kom med en helt väsentlig insikt. Lööfs främsta besvär har inte med hennes humorlösa ingång till livet, eller för den delen hennes otäcka youtubekanal, att göra. Centerpartiets möjligheter till dominans prövas av något annat: Annie Lööf är från Värnamo. Hennes småborgerliga sätt ligger fint mot samtiden. Hennes rörande, så själfulla kamp för att slakta välfärdens skyddsnät likaså. Annie Lööfs sätt att uttala "r" gör det däremot inte.
Småländska lämpar sig också särskilt illa här i Göteborg. Min dialekt förknippas nämligen med precis de egenskaper som er inte gör. Småländskan är paranoid och kutig, göteborgskan är lättsinnig och gräddig. Samtidigt blir min småländska på något vis ännu fulare, jag låter som en bock, vid samtal med människor från västkusten.
Det måste vara så lätt att födas här. Vi är alla väl medvetna om klichén om göteborgska som landets sexigaste språk. Själv upplever jag göteborgska främst som manipulation, som något tungt och styrande.
Jag minns till exempel, med spänst och klarhet, den gång för ett par år sedan när jag bevittnade en svårt berusad man vid Stigbergstorget.
Jag försöker på alla vis att känna mig bestört. Istället framtränger, det är verkligen ohyggligt, en känsla av gemyt hos mig när jag bevittnar scenen.
Mannen står först och gastar lite mot solen, som om den sagt något riktigt ogenomtänkt till honom. Sedan hasar han ner sina gråa mjukisbyxor, på ett egendomligt samlat vis, och ställer sig för att urinera mot en papperskorg. Samtidigt framhärdar mannen i ett taktfullt göteborgskt mummel: "Jodå! Jopp!"
Situationen är svår. Här står en fallen samhällsmedborgare, med en synnerligen byxlös inställning till livet. Bakom honom tycks Gathenhielmska hemsökas allt hårdare, samtidigt som hans piss rinner ner över asfalten.
Jag försöker på alla vis att känna mig bestört. Istället framtränger, det är verkligen ohyggligt, en känsla av gemyt hos mig när jag bevittnar scenen. Jag tycker det är charmigt och sorglöst! Sådan är den råa trolldom som göteborgskan erbjuder; också i tragedin pressar sig ljuset in.
Kanske vore det på sin plats att spä ut våra tjusigaste dialekter, genom några enkla direktinsatser. Vi skulle kunna släppa ner en samling skånska parkgubbar över Visby, bara spruta ut dem från ett lastflygplan, och låta deras språk fräta rakt genom gotländskan.
Låt oss åtminstone säga såhär: ska vi ha kvar våra fula dialekter, så kan inte de vackra röra sig lika fritt i offentligheten.
Göteborgska behöver nu inte förbjudas, även om jag finner tanken behaglig, men den kan brukas sparsamt. Inom tydligt markerade zoner i innerstan, eller vid fontäner och långhelger. Att man ska tala så ständigt, att man bara ska få fortsätta prata göteborgska såhär, det förstår jag mig inte riktigt på.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
