Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Malin Clausson
Bild: Malin Clausson

Malin Clausson: Det börjar bli dammigt - men vi fungerar

Lärarnas uppfinningsrikedom är imponerande.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag säger ”Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden” och fjortisen tittar på mig som att jag har en skruv lös. Det har jag. Men vem har inte det, i dessa tider. Hon har haft slöjd, denna distansundervisningsdag, och visar upp en liten värmeljusstake, kreativt skapad av en nu återbrukad coca-colaburk. Jag imponeras av uppfinningsrikedomen hos hennes ämneslärare. Inte minst idrottsläraren, som skapat digitala rum för var och en av eleverna. Rum som läraren sen går in i för att se hur eleverna klarar sina idrottsövningar hemma. Efter lektionen får de svara på någon fråga som helt enkelt inte kan besvaras om man inte deltagit i övningarna. Utmärkt.

Distanslivet fungerar för oss, tack och lov, tänker jag när jag hör radion prata om den nu utbredda ohälsan bland landets tonåringar. Gymnasielever som lider av stress och ångest inför vad som komma skall, eller kanske snarare inte skall komma alls...?

Så tacksam att vi redan har ungar utflugna och etablerade i självförsörjande vuxenliv, om än på alltför stor distans. På andra sidan Atlanten, i Brexitland och i Stockholm, där man aldrig fattat att sportlovsperioden i det här landet börjar vecka 7, och inte vecka 8-9. Mycket irriterande.

Distanslivet fungerar för oss, tack och lov, tänker jag när jag hör radion prata om den nu utbredda ohälsan bland landets tonåringar.

Distanserar mig en stund från dessa tankar med lite diskplock och planerar en lunchdate med 14-åringen, samtidigt som 18-åringen går upp och äter frukost. När 14-åringen nästa gång sticker ut huvudet från sitt rum är klockan 11.40 och det är dags att äta en allt för tidig lunch av något slag och sedan gå en motionsslinga i raskt tempo. Hon accepterar. Gillar att gå från pyjamas till sköna träningskläder. Ja, vem gör inte det? Sånt kan jag också vänja mig vid. Liksom att duscha på kvällen istället för på morgonen. Funderar på att fortsätta med det faktiskt, även efter pandemin.

18-åringen har beställt studentmössa och klänning. Har starka intressen, en realistisk plan. Allt tyder på att även hon kommer att flyga ut, redan efter sommaren. En tacksamhetens tanke igen. Vi fungerar. Visserligen plingar det i mikron många gånger på en dag, visst åker frukosten in och ut flera gånger varje morgon, absolut blir det ofantligt mycket mer damm och smuts i hemmet när fyra personer pluggar och jobbar hemifrån. Men vi fungerar, tänker jag och distanserar mig en stund från allt som har med covid-19 att göra. Dyker ner i arbete, i det rum jag gjort till mitt arbetsrum. Bara en sån sak: vi har tillräckligt med rum för att kunna distansera oss här hemma. Mitt arbete tillåter mig dessutom att läsa nyheter precis när jag vill. Läser nu att dagens unga distanserat sig från rymden. De drömmer inte längre om att bli astronauter. Trots att vi närmar oss upptäckter som liv på Mars märks ett minskat intresse för färder ut ur atmosfären. Jag blir inte särskilt upprörd. Jag har aldrig gillat rymden. Älskar stjärnhimlen på landet, men längre sträcker jag mig inte. Har väldigt svårt för saker utan slut. Inte konstigt att man har en skruv lös nu då, när allt handlar om eftersläpningar och mutationer. En evig presskonferens om en evig pandemi. Sätter punkt här, innan jag tappar det helt.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.