Försvarsmakten gör reklam i dova kulörer på Göteborgs spårvagnar. Det som väntar runt hörnet väntar inte. Jag har inga lumparhistorier att berätta, för en gång fick Försvarsmakten vänta på mig. Den väntar fortfarande.
På vårvintern 1990 kallades jag till mönstring på KA4. Det var jag och ytterligare sextio nittonåringar. Vi fick kliva in i blå shorts klockan sju på morgonen och klämma på en muskelmätare och lägga en träbössa mot axeln och tala med en psykolog som ställde oerhört långa frågor och sedan monterade isär en kulspetspenna medan han lyssnade på svaren. Jag var inte van att leka med muskelmätare och träbössor klockan sju på morronen. Efter tre timmar fick vi pannkakor och päronläsk. Sedan sattes jag på motionscykeln. Jag cyklade på pannkakorna och läsken. Resultatet stod i kontrast till gryningens muskelmätare. Jag fick alltså komma tillbaka morronen därpå, klockan sex, och klämma igen. Det gick ännu sämre. Pannkakorna hade förryckt resultatet.
Men ställd inför denna rekryt med enbart lår men utan armar tänkte Värnpliktsverkets stora datahjärna i ett halvår och nedkom sedan med beslutet att jag skulle beträda en post som kvartermästare i Boden. En kvartermästare räknar skruvar och strumpor. Jag skulle tillträda denna glamorösa befattning till båtnad för fosterlandet i februari 1991.
Men däremellan hade jag börjat på journalisthögskolan i Göteborg.
Jag satt en kväll i journalisthögskolans stora redaktionslokal med fönster mot Sprängkullsgatan och tittade i min bedrövelse på kallelsen från Försvarsmakten. Det var tryckt på blått marskorsband. Då kom Åke Edwardson förbi. På den tiden var han berömd enbart som lärare på journalisthögskolan.
Vi fick kliva in i blå shorts klockan sju på morgonen och klämma på en muskelmätare och lägga en träbössa mot axeln och tala med en psykolog som ställde oerhört långa frågor och sedan monterade isär en kulspetspenna medan han lyssnade på svaren.
– Jag skriver ett intyg och du ska skicka det som rekommenderat brev, sa han.
Han skrev på Rektorsämbetets blå vattenstämplade brevpapper. Det var det mest fantasifulla aktstycke som framställts på någon av Göteborgs universitets institutioner. Han stämplade det i rött och grönt och kompletterade med tre namnteckningar som hade varit värdiga sydamerikanska frihetshjältar.
Jag cyklade till postkontoret på Vasagatan och skapade en magnifik försändelse. Innerst låg det enkla C5-kuvertet, med adress och avsändare. Det omslöts av ett brunt C4-kuvert som i sin tur till skydd mot väta låg i en plastpåse. Plastpåsen var virad i brun isoleringstejp. Runt detta hermetiskt täta plasthölje förde jag Postverkets vadderade emballagekuvert.
Ingen fartygförlisning eller bomb som kom i kungliga postverkets väg skulle kunna skada det brev som journalistiklektor Edwardson hade skrivit, tänkte jag när jag cyklade hem i den göteborgska höstkvällen.
I vilken hög grad detta verkligen var sant insåg jag först två månader senare, när jag nederst i ryggsäcken fann Åke Edwardsons brev med vattenstämplarna.
Ibland – sent på jorden, detta år 2019 – händer det att jag liksom stannar upp i steget och tänker på den handläggare på Värnpliktsverket som tog sig igenom det rekommenderade brevets sju insegel av kartong, vadd, tejp, plastpåsar, snören och klister för att slutligen öppna ett tomt kuvert.
Ställt inför detta överväldigande bevis för min oduglighet blev Värnpliktsverket förstummat och avhördes först ett och ett halvt år senare då beskedet om min befrielse genljöd om inte direkt över landet så åtminstone över min egen hallmatta i Änggården. Det var en framgång icke blott för mig utan även för fosterlandet.
