Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Skeppsbron i mitten av 1800-talet. Ddet runda badhuset syns längst till höger.  Bild: Göteborgs stadsmuseum
Skeppsbron i mitten av 1800-talet. Ddet runda badhuset syns längst till höger. Bild: Göteborgs stadsmuseum

Kristian Wedel: De mystiska badarna

Vad är det med Skeppsbron – och den strandremsa som låg där före Skeppsbron – och badandet Slumpen tycks ha haft ett finger med i spelet.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Den dominerande gatan på Skeppsbron heter Stora Badhusgatan. När motsvarade strandremsa första gången bryter fram i den göteborgska lokalhistorien, som en del av fästningen Göteborg, hette en av bastionerna Badstugubastionen. Namnet noterades på en karta redan år 1675.

I Grebbestad försökte handlaren Lundholm slå sig in på marknaden genom att hävda att hans gyttjebad kunde uppväcka döda.

Man kan alltså gissa – men inte mer – att det har funnits en badstuga eller en bastu. Alla spår av denna badstuga är försvunna.

Nästa tecken på bad vid Skeppsbron – eller åtminstone på vatten som hälsobringande medel – dyker upp i början av 1700-talet. Då meddelade stadsfysikus Andreas Lundelius att han upptäckt en källa med sällsamt gott mineralvatten ungefär vid nuvarande Esperantoplatsen. Här fanns, ansåg Lundelius, en hälsobringande ”surbrunn”. Lundelius efterträdare Jakob Boëtius lyckades utverka ett kungligt privilegium för källan. Göteborg hade därmed fått en egen hälsobrunn. Eventuellt smakade kung Fredrik på vattnet vid ett besök år 1728.

Med säkerhet fick han något godare att dricka senare på dagen.

År 1802 dök en man vid namn Lindgren upp i området. Han får betecknas som en udda fågel i den göteborgska entreprenörshistorien. Hans affärsidé var anspråkslös och enkel: han lät tillverka fyra badkar som han fyllde med surbrunnens hälsobringande vatten. Denna minimala badanläggning låg ungefär vid Karlsporten.

Alla dessa händelser med anknytning till bad och vatten skulle i sig vara tillräckliga för att motivera namnet Badhusgatan.

Men på 1830-talet fick Lindgren se sig förbisprungen av den nya tidens underverk: ett modernt badhus med marmor och ångmaskiner ungefär vid den nuvarande adressen Skeppsbron 1. Detta badhus – med apparatur som konstruerats av Alexander Keiller – stod klart 1830 och var till formen en rotunda, det vill säga en rund byggnad. Vattnet hämtades från yttersta havsbandet. Det var alltså havsvatten. Detta låg helt i linje med den badtrend som börjat anas på den svenska västkusten (till exempel i Gustafsberg, Marstrand och Mölle).

Det var en internationell rörelse som var på väg att skapa något som påminde om badorter i Storbritannien och på kontinenten. I Scarborough, Brighton och Biarritz var badandet redan i full gång. Men detta mycket allvarliga nedsänkande i vatten skedde inledningsvis inte från stränder och klippor utan i anläggningar som påminde om den rotunda som ingenjör Keiller låtit konstruera på Skeppsbron.

I mitten av 1850-talet hade pigga entreprenörer och ”badläkare” förvandlat och förstärkt badtrenden till ett slags vetenskapligt system, benämnt balneologi.

Man laborerade med exempelvis koksaltvarmbad, kreuznacherbad, alkaliskt bad, kolsyrebad, svavelbad, gyttjebad, tallbarrsbad, maltbad, varmluftsbad, inpackningar, dusch, ångskåp, havsbad och kallvattenshydroterapi. Om man därtill drack vattnet kunde man med lite tur, ansåg de entusiastiska förespråkarna, bota allt från förstoppning till syfilis.

I Grebbestad försökte handlaren Lundholm slå sig in på marknaden genom att hävda att hans gyttjebad kunde uppväcka döda.

Badet betraktades som en nästintill farmakologisk verksamhet. 2000-talsmänniskan benägenhet att arrangera picknick på stränderna och doppa sig var ett i princip okänt fenomen fram till slutet av 1800-talet.

Det är därför som det känns lite svårt tro på det som C R A Fredberg antyder – att det i större skala har pågått traditionellt friluftsbad vid Skeppsbron.

I flera hundra år var det överhuvudtaget svårt att ta sig fram i området runt nuvarande Skeppsbron. Det var plumsiga sankmarker. Det var vass och bryggor och periodvis sträng militär bevakning. C R A Fredberg – vars "Det gamla Göteborg" är ett standardverk – skriver att det var så fullt av busar i området att göteborgare som sökte sig ner till älven för att bada måste räkna med att få kläderna stulna. Han anger inte närmare tidsramen för dessa klädstölder, men upplysningen känns inte fullständigt trovärdig av det enkla skälet att vuxna göteborgare inte torde ha ägnat sig åt friluftsbad innan Skeppsbron förvandlades till industriområde. Bad var helt inget som fanns på repertoaren.

Även badrotundan på Skeppsbron blev efter hand utkonkurrerad av trevligare alternativ. Den siste badaren klev upp ur Keillers kar år 1856. Det är oklart om han haft svavel eller tallbar i vattnet. Då hade Skeppsbron redan börjat förvandlas till ett industriområde. Skeppsbron blev aldrig något Biarritz eller Scarborough och de badande klasserna valde att i stället fara till Marstrand.

Dit for även även de yngre medlemmarna av den familj – Keiller – som då var i full gång med att sätta sin prägel på Skeppsbron på ett helt annat sätt.