Brukar det ia när du seglar?

Dagens text handlar om hur man lagar till ett svar på en språkfråga. Råvaran utgörs naturligtvis av en fundering om varför vi uttrycker oss på ett visst sätt. Därutöver krävs det viss utrustning i hemmet, i första hand en dator med internetuppkoppling.

Förr behövde hushållet vara försett med en packe ordböcker, och i brist på sådana fick man gå till ett bibliotek och söka i böckerna där. Numera har vi ett omfattande ordboksbibliotek på nätet, tillgängligt via datorer och mobiltelefoner. Besöken är avgiftsfria och det krävs inget lånekort.

Vi börjar med råvaran, alltså språkfrågan. Sådana bör egentligen uppstå varje dag: Varför heter det så? Var kommer det här ordet ifrån?

En del frågor och funderingar vidarebefordras till min e-post. Ibland går det att svara direkt, men ofta krävs det en del arbete, lite språkvetenskaplig kokkonst, helt enkelt. Här kommer ett exempel.

I Bohuslän används ordet ia i betydelsen ’sjöhävning’. Så här beskrivs fenomenet i ett mejl: ”I till exempel Marstrand förekommer det sjöhävning. Den uppstår i hamnen vid vindar över cirka 18 sekundmeter och sjöhävningen blir högre ju mer det blåser och avtar sedan succesivt när det mojnar. Ett alternativt namn för sjöhävning är ia. Kan du härleda det ordet? Kan det ha kommit från svenska fiskare i samband med lossning på de brittiska öarna?”

Jag är bara vagt bekant med sjöhävningens följder, men det får inte hindra mig från att besvara frågan. Ordet ia uttalas naturligtvis som två på varandra följande vokaler, där den första gärna uttalas med ett inledande bohuslänskt surrande i-ljud.

Ibland säger man ju att bohusläningar iar, och då uttalar man i:et surrande. Detta iande har emellertid, såvitt känt, inget med sjöhävning att göra.

Hur ger man sig i kast med en fråga om ett ord man aldrig funderat över eller ens hört tidigare? Vilka redskap behövs och hur går man till väga?

Det självklara första steget är att gå in på webbplatsen svenska.se och skriva ia i sökrutan! Då slår man upp ordet i tre ordböcker samtidigt. Det går snabbt, det är enkelt och alla kan göra det.

För ordet ia blev utfallet följande. Svenska Akademiens ordlista (SAOL) saknar ordet, och det gör även Svensk ordbok (SO). Men i den större och mycket mer omfattande Svenska Akademiens ordbok (SAOB) finns ordet med, om än bara som en hänvisning. Där står det nämligen ”ia, subst., se eda, subst.” Man hänvisas alltså till substantivet eda.

I samtliga fall har ordet med sjöhävning och bakströmmar att göra.

Vi går således vidare till eda i SAOB. Där står det inledningsvis att eda i västra Sverige kan uttalas ida. Den informationen tackar vi för. Utifrån ida förklarar vi enkelt uttalet ia. Ett d mellan två vokaler faller ganska ofta: röda/röa och sneda/snea. Ibland händer det lite mer i ordet än att bara d försvinner: moder/mor, fader/far, beder/ber, neder/ner och så vidare. Här har vi en förklaring till uttalet ia.

I början av artiklarna i SAOB finns ett avsnitt med rubriken Etymologi, alltså en beskrivning av hur ordet kan tänkas ha uppstått och vilka motsvarigheter man kan hitta i andra språk. De här avsnitten är oftast kompakt skrivna med många förkortningar. Det krävs tålamod och erfarenhet för att med full njutning tillgodogöra sig etymologiavsnitten. Jag förenklar informationen en aning.

I fornsvenskan, alltså svenskan före 1500-talet, återfinns ordformen idha som den äldsta varianten, och i svenska dialekter hittas uttal som ida, idu, ia, ea och ejja. Uttalet växlar mellan inledande i och e, men i-varianten är alltså äldst.

Ordet finns även i övriga nordiska språk. Dansk dialekt har ide och norska dialekter ida, ia och ea. Och i isländskan finns ordet i formen idha. I samtliga fall har ordet med sjöhävning och bakströmmar att göra. Det är alltså ett gemensamt nordiskt ord, både fornnordiskt och fornsvenskt.

SAOB ger sig också på att spåra ordet ännu längre tillbaks i tiden, men ju längre tillbaks man går, desto osäkrare blir det naturligtvis. I SAOB sägs att ordet kan utgå från en partikel idh i betydelsen ’åter’, som för övrigt återfinns i inledningen av ordet idissla. Ett slags bakström av födan vid kons matsmältning. Partikeln idh kan långt tillbaks vara kopplad till latinets item ’likaledes’ och iterum ’ånyo’.

Betydelsen, bland annat från Bohuslän, beskrivs i SAOB som ”bakström, tillbakavikande våg vid havsstranden, vattenvirvel”, vilket överensstämmer med betydelsebeskrivningen i mejlet.

I engelskan finns ordet eddy i betydelsen ’bakström’, och det är sannolikt ett bland många gamla lån från de nordiska språken. Strömmen av lånord går som bekant numera mest åt andra hållet. En rejäl nutida språklig bakström, skulle man kunna säga.

Men eda, ia och de andra ordformerna är inte enbart bundna till kusten och havet. I älvar förekommer ström som går i motsatt riktning mot huvudströmmen. Där kan det dels uppstå virvlar, dels förekomma lugnare områden i vattnet vid sidan om strömmen.

Följande språkprov från 1751 illustrerar den senare betydelsen: ”Vid (laxens) nederflytande om hösten sättas näten mäst i edor eller lugnvatten, efter laxen då gärna upsöker sådana at hvila.”

Vi har alltså två olika betydelser av eda och ia, dels sjöhävning vid kusten, dels lugna vatten i älvar. Det som förenar de båda användningarna är bakströmmen. Det här ordet har i över tusen år funnits i svenskan. Att det då kunnat användas på olika sätt runt kusterna och i inlandet är inget konstigt.

Det är packat med information i ordboksartikeln om eda, och så ser det oftast ut i SAOB. Det ligger ett stort och tidsödande arbete bakom. Ordboksredaktionen har under drygt 120 år samlat en ofantlig mängd ord och textexempel ur äldre litteratur. Dessa har analyserats, sammanställts och presenterats. Resultatet har blivit en fantastisk källa till språklig och kulturell kunskap, och allt detta finns tillgängligt på nätet. Det är väl värt att då och då kolla ett ord i något av de 38 band av SAOB som finns på nätet (det 39:e och sista bandet kommer nästa år).

Så här kan man alltså hantera en språkfråga, i det här fallet det bohuslänska ordet ia ’sjöhävning’. Men det finns tusentals andra frågor om ord som kan angripas och besvaras på snarlikt sätt. Det är bara att sätta i gång. Vad annat kan man göra när höstmörkret tränger sig på?

Lars-Gunnar Andersson