Vi kommer över ljungheden. Här är landskapet helt öppet, långt till himlen. Det är glitter i sjön. Berget stupar svart i havet. Här accelererar vågorna hela vägen från Skottland. Här finns inget som släcker kraften hos sjöarna, inga grund eller öar som bromsar upp farten. Det här är Tjurpannan, kustens värsta blåshål.
Leden tar oss över stenhavet mot ”Enslingen”, en minimal sjöbod där frälsarkransen täcker nästan hela väggen. Lite snett till höger ser jag ett högt vitt kummel med svart maggördel på Ulsholmen; är man i lä av holmen har man klarat Tjurpannan och kan andas ut.
Rakt framför mig står fyren Väcker på ett smalt skär. En elegant vit daycruiser drar förbi fyren på väg söderut. Och bara någon minut senare kommer en annan båt, från Grebbestadshållet, på väg upp mot Havstenssunds smala fiskeläge.
Vid varje sida hängde något som såg ut som jättestora skohorn, ett slags sticksvärd som fungerar ungefär som centerbord.
Det ser ut som den där båten kommer att fara rakt upp på fyren. Kanske tittar man bara ner på skärmen ombord? Kanske lyfter man inte blicken mot omgivningen? Men perspektivet ljuger. Där kommer båten fram ur fyrskuggan. Inget hände, fast nog var det väl nära fyrskäret?
Väcker är GP:s majfyr. En fyr med extra lyskraft. Runt tretton meter hög i betong, byggd 1939, från början bestyckad med tunga gastuber, idag står solpanel och batteri för driften. Det är något med placeringen på klippan som precis spräcker vattenytan. Något med profilen som får mig att tänka på berömda Bell Rock utanför skotska ostkusten.
När vi seglade förbi Tjurpannan för ett tag sedan kom en holländsk segelbåt farande in förbi Bohusläns Bell Rock. Det var en ”botterjacht” med svällande former. Klyvarbommen pekade nästan rakt upp. Vid varje sida hängde något som såg ut som jättestora skohorn, ett slags sticksvärd som fungerar ungefär som centerbord.
Vid varje sida hängde något som såg ut som jättestora skohorn, ett slags sticksvärd som fungerar ungefär som centerbord.
Senast jag såg en båt som den här var på bio, i Lasse Hallströms filmatisering av Annie Proulxs prisbelönta roman Sjöfartsnytt med Kevin Spacey i huvudrollen. Berättelsens botterjacht stack ut rejält.
Båten var döpt till ”Tough Baby” och beskrevs som ”a killer yacht”. Botterjachten hade flytt från Karibien till Newfoundland efter att ha slitit sig i orkanen Bob och ”knäckt 17 andra båtar och 12 eleganta strandvillor”. Nu var alla ute efter ”Tough Baby”.
Ungefär så där såg holländaren ut som jag såg vid Tjurpannan, kanske femton, sexton meter lång och verkade väl kunna ta sig förbi Stora huvudet i vilket väder som helst. Men för oss andra känns det skönt att Sjöräddningen finns i Fjällbacka, rätt nära Bohusläns värsta blåshål.
– Vi kan komma iväg på 7 minuter, säger Sjöräddningens trygge stationschef Lennart Edvardsson när vi ses på bryggan i Fjällbacka. Och på 16 minuter är vi framme vid Tjurpannan om vi kan stå på för fullt i 34 knop.
Vid bryggan ligger räddningskryssaren ”Leif Johansson”, en donation till Sällskapet som går med jetdrift och är ett fantastiskt, osänkbart redskap för att rädda liv till sjöss.
– Folk måste ha kunskap om ställen som Tjurpannan, säger Edvardsson med skärpa. Det är aldrig riktigt lugnt här. Redan vid 6, 7 sekundmeter blir sjön besvärlig och det är här ute som vågorna sätter igen ditt skitiga filter och stannar motorn. Serva dina filter, det är en billig livförsäkring. Och ha alltid flytvästen på och lyssna på vädret först!
Sjöräddningen i Fjällbacka gör runt 300 uppdrag om året. Det är ambulanstransporter, medlemsuppdrag och skarpa, livsavgörande insatser berättar sjöräddare Edvardsson.
– För två år sedan var det två kanotister som skulle förbi Tjurpannan, men man tappade bort sig. Det blåste runt 13, 14 sekundmeter. En försvann, den andra drev in mot land norr om Tjurpannan och lyckades larma. Det blev en joint rescue med helikopter och båten i Havstenssund som gick ut. Vi sökte intensivt och den gången gick det bra, vi lyckades rädda båda två.
Sommaren lär bli intensiv tror man på Sjöräddningen i Fjällbacka. Då kommer norska båtar tillbaka till Bohuslän och norrmännen brukar stå för runt 60 procent av insatserna för stationen.
– Men det finns en stor glädje i det här jobbet förstår du, med den säkerhet vi kan ge folk som är ute på sjön. Vi är ett gott gäng här på stationen i Fjällbacka, vi känner oss alltid uppskattade när vi kommer på sjön och på Facebok skriver folk: Vi älskar er!
Vi lämnar Fjällbacka. Tar skeppshunden på en sväng tillbaka till Tjurpannan för att se platsen igen, nu med sjöräddarens berättelser i bakhuvudet. Vi hittar lä bakom en liten klippa där någon placerat drivved som en bekväm bänk. Perfekt! Rätt plats alltså för att skriva ihop Världens gångs lista över blåshål i Bohuslän, från söder till norr:
Kråksundsgap. Det trånga gattet strax norr om Mollösund har riktigt dåligt rykte med svår sjö när det blåser på.
Islandsberg. Fyrklippan Islandsberg skjuter ut som en gråsvart näve i havet. Vågorna växer snabbt, blir toppiga och branta. Islandsberg! Skynda er! så lät det dramatiska anropet till Sjöräddningen på Käringön från en segelbåt som höll på att krascha mot berget.
Soten. Området är hatat av båtfarare med alla grund, bränningar och skär som knäckt hundratals fartyg genom åren. De flesta undviker väl Soten även i fint väder och tar kanalen istället, en av Sveriges vackraste vattenvägar, invigd 1935.
Tjurpannan. Havet ligger på. Det brusar och dånar nästan ständigt vid Stora huvudet. Ett tag fanns fina planer på en sprängd kanal mellan Edsviken och Sannäsfjorden men det gick inte att få loss pengar för projektet. Synd, den kanalen hade jag verkligen gillat.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln
