Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bockstensmannen och tvillingarna från Naturhistoriska museet.  Bild: Charlotta Sandelin/ Lisa Thanner
Bockstensmannen och tvillingarna från Naturhistoriska museet. Bild: Charlotta Sandelin/ Lisa Thanner

Kristian Wedel: Bockstensmannen räddas - medan tvillingarna bränns

Om museerna hade bytt föremål med varandra hade de inte behövt göra någonting.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Bockstensmannen är hängig, skriver Hallands Nyheter. Han ligger rödhårig och dyster i sin monter på Hallands kulturhistoriska museum och äts av silverfiskar.

Bockstensmannen var min första resa.

Jag gick i fjärde klass på Nya Åkeredsskolan. Sextio tioåringar for i buss till Varberg. Det var underbart. Vi gick tvärsöver torget och ryckte i en låst kyrkdörr. Jag satt på en sten vid kallbadhuset och åt två ostsmörgåsar, två korvsmörgåsar, en festis, en jordgubbsyoghurt och en kanelbulle och jag drack varm choklad i termos. Kycklinglåren och äpplena slängde jag. Jag hade en mor som skrev kokböcker. Min ränsel var alltid full.

Det duggregnade. Jag hade en blå portmonnä med två vikta tiokronorssedlar. Jag bar en rödrutig silverdollarskjorta. Det enda jag inte var nöjd med var att mina stövlar saknade klack. Det skulle vara klack.

Sedan tittade vi på Bockstensmannen. Vi var alltså sextio tioåringar. Vi uppskattade verkligen att han hade en påle genom bröstet.

Det är ungefär fyrtio år sedan. Men på något sätt har detta besök präglat eller skadat mig. När jag i trängt läge manas att tipsa om någon trevlig turistattraktion i Göteborg med omnejd är det första som jag föreslår alltid Bockstensmannen. Jag har under decennierna lärt mig att kontrollera reflexen en smula. Jag har lärt mig några förväntade svar. Jag svamlar om Liseberg och Paddan.

Men om jag skulle väckas mitt i natten, om jag fångas utan gard, kan jag just inte föreslå något annat än Bockstensmannen.

Bockstensmannen är det grundläggande resmålet i min själ.

Det är naturligtvis djupt osunt, om det inte rentav är olagligt.

Vi var sextio tioåringar. Vi uppskattade verkligen att han hade en påle genom bröstet.

Denna besatthet har noterats i släkt- och familjekretsen. I samband med en bröllopsdag fick jag i present en resa till Bockstensmannen.

Men alla nya resor är matta återsken av 1981 års expedition. Vi var tio år gamla och vi tittade på pålen och sedan tittade vi på kulknappen och godtog den obegripliga historien om att denna knapp skulle ha tagit Karl XII av daga. Det är inte ens en bra lögn.

Men eftersom det inte fanns någon påle i museibutiken köpte jag en nyckelring med kulknappen och denna nyckelring bar jag tills jag var arton år.

Det var en känsla av vild konsumtion att köpa denna nyckelring. Jag har aldrig senare känt mig så förmögen.

Sedan gick vi och tittade på pålen igen.

Jag vet inte hur det ska går för museerna om de tar bort de morbida inslagen. Kanske är barnen mognare i dag. Men jag kan inte minnas att vi visade något djupare intresse för något annat än pålen. Det var likadant i Göteborg. På Naturhistoriska museet tittade vi bara på de siamesiska tvillingarna i burken. På Historiska museet tittade vi på Rolfsåkersmannen med yxhugget i smalbenet.

Malmska valen kunde gå an, men först sedan någon påpekat att bönderna i Askimsviken hade kört en lie genom ögat på den. Sådant krävde vi.

I Varberg tittade vi på Bockstensmannens påle.

Och nu äts Bockstensmannen av silverfiskar.

Det finns två olika sätt för människor att försvinna efter döden. Vi kan brinna eller bli ätna. I det senare fallet förekommer vissa variationer – från isbjörnar till silverfiskar och bakterier.

Tills vidare obevisade teologiska och religiösa synpunkter lämnar jag därhän.

Men i princip är det så det går till. Kanske finns det bara ett sätt. Askan äts väl också.

Den är den naturliga sortin. I Göteborg anses den önskvärd. De siamesiska tvillingarna på Naturhistoriska museet kremerades härförleden. I Varberg anses tvärtom de silverfiskar som äter upp Bockstensmannen vara ett bekymmer. Om museerna hade bytt föremål med varandra hade de inte behövt göra någonting.

Men på sikt kommer vi alla att ätas. Det tar bara lite längre tid för Bockstensmannen.