Det var någon av de sista dagarna i augusti 1985. Jag var på väg hem till Ljungkullen, mot ostmackor och kaffe. Jag körde min Ford Sierra. Precis i svängen upp mot Brattåskärrsvägen blinkade något till i synfältet. Solen bländade i den våta vägbanan. Jag tog svängen med Earth Wind and Fire bultande i högtalarna. Det gick inte i många kilometer i timmen. Men jag kommer aldrig att glömma hur damens blommiga sommarkjol gled upp i vindrutan och skymde sikten innan den stackars människan gled tillbaka nedför huven och hamnade i gatan.
Jag rusade ut. Andra var på väg ur bilarna. Cykeln var i kras.
– Hur gick det?
Hon hade haft änglavakt. Han hade bara ett fult skrubbsår på ena vaden.
Jag sa att vi borde ringa polisen.
– Ingen fara, sa damen. Vi behöver inte blanda in polisen.
Jag var förstås tacksam över att hon inte hade skadat sig allvarligt och jag var glad över att inte behöva blanda in ordningsmakten.
Vi bytte adresser. Hon sa:
– Du ska få min jobbadress också.
– Tack, sa jag.
Hon sa:
– Jag arbetar på Polisen i Göteborg.
Därmed sagt att cyklar och cyklister är ett tidlöst och självklart samtalsämne i Sävedalen.
Men egentligen vill jag börja denna berättelse med 1960-talets veckoliga cykelexpeditioner till Triumfglass på Göteborgsvägen. Under dessa expeditioner hade vi två självskrivna samtalsämnen:
1) Hade någon hört om det fanns nya ”märken” på Mobil, BP eller Texaco?
2) Stod det något nytt vrålåk i skylten på Sävedalens Cykel?
Och för min egen privata del fanns det en tredje fråga (om det var rätt tid på året):
3) Var ladusvalungarna inne på Texacos öppna verkstad flygga, eller kunde de fotograferas från mycket nära håll?
Vi sneddade över det stora fältet framför Triumfglass och tog oss ned mot Säveån, där entrén till fabriksförsäljningen öppnade sig till ett paradis för glassälskande pojkvaskrar.
Man fick en hel liter för några ören. Detta himmelrike, som öppnade sig varje vecka, var för de andra en ynnest och en prövning för mig. Egentligen gillade jag inte glass. Naturligtvis var detta något som inte fick nå offentligheten.
”Märkena” var ett sorts klisterlappar med bensinmärkets logga som man samlade in och dekorerade sitt fordon med. Men det fick inte bli för många. Less is more var principen.
De flesta av oss körde en DBS speedwaycykel med tvåväxlad kickväxel i baknavet. Den hade bakdäck med nubb för effektfullare stoppsladdar, avsedda att imponera på snygga Maggan. Man satt bekvämt på limpsadeln med bagen från den ena sidan och gympapåsen från den andra sidan. Speedwaystyrets parallellstag var torkställ till badbyxorna. Dessutom spann åket som en katt när växelmekanismen i baknavet gick på frihjul, med ett mycket priviligierat mekaniskt läte. Detta annonserade att man hade sitt på det torra, valt rätt cykel och hörde till de utvalda.
Det som kännetecknade en genväg var att man egentligen inte borde cykla där alls.
Sävedalens Cykel (numera Cykel och Sport) har haft samma ägarfamilj i sextio år. Och som alla cykelaffärer har de en tidlös anda som inte riktigt låter sig kopieras av de större handlarna. Den enda gång jag inte anlitat deras tjänster var faktiskt efter den där olyckan augusti 1985, då jag var tvungen att anlita firman mittemot SKF.
Jag åkte alltså dit med den havererade damcykeln.
De gjorde ett utmärkt jobb och cykeln kunde återlämnas till sin ägarinna ett par veckor senare. Hon mådde bra.
På sextiotalet var genvägarna viktigare än cykelvägarna.
Det som kännetecknade en genväg var att man egentligen inte borde cykla där alls.
Nära Torpakolonin vid Östra sjukhuset fanns en äng där sedermera en arkitekt ritade in varenda korridor på det nya sjukhuset. Men på den tiden var ängen ett wasteland av leriga hjulspårsgropar och fälad med överrepresentation av gråbo, hundkäx och tistlar. Det kändes att man var långt hemifrån när man passerade spårvagnsspåren på andra sidan Munkebäck.
Men vi passade oss för att passera Finngösas enklavs östra gräns, för där kunde man beskjutas av luftgevär eller bli slagen med brännbollsträ. Sa vi till varandra.
Det hölls cykelrace runt Bockemossen. Utflykter gjordes till Säveån för fiske efter mört under järnvägsbroarna eller till Jonsereds kraftverksdamm där vi metade ål i det svarta vattnet. Dessutom kunde jag hålla koll på mina forsärlor och strömstarar runt Jonsereds Fabriker.
Allt detta finns i tankarna när jag på det glada 2020-talet tar motionsrundan på min Crescent. Tänk dig att följa Säveån från Willys. Sticka ner till ålänningen och ta en av de tre cykelvägarna upp till Aspen som avslutas med ett spår närmast forsarna med fika nedanför Jonsereds Herrgård. Vid Kåhögs Gård har jag de senaste gångerna sett både glada och tranor.
I andra riktningen nalkas jag ibland Gamlestaden. Efter Kulan sneddar jag antingen mot Fattighusån och tar rundan via Liseberg. Eller också är det sådant väder att inte Packhusplatsen är långt borta. Här går Älvsnabbarna till Lindholmen för seglats hem på sadel i den förhärskande västmedvinden i glömda miljöer tills Göta älv når Säveån igen.
Då och då lämnar man in cykeln för däcksbyte, nya bromsbackar eller kedjeöversyn till Sävedalens Cykel och Motor. Sedan 1956, då hr Magnusson öppnade butik på Göteborgsvägen, har ni här att göra med stans bästa cykelhandlare.
Egentligen förvånar det inte. Sävedalen och cykeln och är oskiljaktiga.
Och polisen behöver alltså vanligen inte blandas in när vi tar oss fram.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
