Carin Hjulström saknar bildningsidealet
Hur många nobelpristagare ligger i påsen? Bild: Ulf Sveningson

Bildning har blivit dekoration

Carin Hjulström vet inte om hon ska skratta eller gråta.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Vi går på fikapromenad i parken, väninnorna och jag. En av dem håller på att tömma sin pappas hem sedan han har flyttat till ett vårdboende. Fadern är en mycket beläst intellektuell och väggarna i hans hem är täckta av bokhyllor med avancerad litteratur på tyska, franska, engelska och svenska som han samlat på sedan universitetsåren. Här finns en skatt av tankar och kunskap.

Men på vårdhemmet finns förstås ingen plats för sådant. Inför försäljningen av lägenheten ombeds min väninna att göra sig av med alla böcker, utom en hylla som stajlisten tycker kan få stå kvar som dekorelement. När min vän har packat ner alla böcker räknar hon till etthundrasextio papperskassar. Hon ringer ett antikvariat som vänligt avböjer eftersom ingen köper böcker i coronatider. De kan tyvärr inte lagra så många böcker som de inte vet om de kan sälja. Motvilligt och med sorg i hjärtat kontaktar hon Myrorna som erbjuder sig att komma och titta. Väl där inser personen den enorma omfattningen, räknar ut hur många ton etthundrasextio papperskassar väger och kommer fram till att fyrtio kassar är vad Myrornas bil klarar av. Kvar står en exklusiv och värdefull samling i etthundratjugo kassar.

ANNONS

Min väninna börjar söka efter priser på bortforsling och destruktion av böcker. Destruktion? Utan böcker, ingen kunskap, ingen klokskap, ingen utveckling! Det skär i en att ens höra henne berätta. Förr fanns bland fattigt folk en dröm om att utbildning kunde leda till ett bättre liv. Kunskap var makt och med den kunde även människor som kom från svåra förhållanden konkurrera om viktiga poster i samhället och bli lärare, läkare, jurister, politiker eller myndighetspersoner. Vart tog det vägen? Hur kunde vi på bara några generationer förlora bildning som ideal? Nu sätts snarare tilltron till att vinna Robinson, Big Brother eller Paradise Hotel, etablera sig som influencer eller youtuber och tjäna pengar på reklamsamarbeten om allt mellan himmel och jord. För att några år senare podda bittert om hur branschen krossat dem och beklaga sig över att media bara vill ha nytt blod och nya naiva kandidater som också skryter om att de aldrig har läst en bok.

Jag måste läsa. Just nu läser jag amerikanska bestsellern ”Där kräftorna sjunger”, av romandebuterande Delia Owens, 75 år gammal. Boken handlar om lilla Kya Clark som växer upp i North Carolinas våtmarker under fruktansvärda omständigheter. En misshandlande alkoholiserad far driver först modern, sedan alla äldre syskon på flykt från deras plåtskjul långt in i träskmarken. Kya, sex år, tvingas se alla familjemedlemmar hon älskar lämna hemmet. Hon blir kvar, ensam. Ibland är pappan hemma, full och galen, men snart försvinner också han. Som tur är har han lärt Kya att köra båt och fiska. Från sex års ålder får hon klara sig helt själv och försöka försörja sig genom att sälja musslor till en vänlig båtmacksföreståndare. Av människorna i den närbelägna byn Barkley Cove ses hon som en träskunge man ska akta sig noga för. Efter en enda dag i skolan flyr hon tillbaka ut till skjulet i våtmarken där ingen kan håna henne.

ANNONS

Det här hade kunnat bli en sorglig eländesskildring. Men det som gör att det inte blir det är att en pojke i våtmarken lär Kya att läsa. Han ger henne också sina gamla böcker. Med böckernas hjälp kan hon lära sig om alla växter och djur i våtmarken och hon börjar också samla in och teckna av det hon ser. Många år senare blir hennes illustrationer och samlade verk utgivna i bokform.

Historien om Kya Clark hade sett helt annorlunda ut om det inte vore för hennes törst på kunskap. Genom att utbilda sig själv fick hon något att leva för, istället för att gå under i ältande av sin miserabla situation.

Och många är ju de verkliga författare, vetenskapsmän och politiker som lyckats ta sig från fattigdom och svåra förhållanden genom att söka sig till böckerna. Från Albert Camus till Caitlin Moran, som växte upp i en liten stuga med sju syskon, där det lokala biblioteket blev hennes räddning.

Hur slutade då historien om min väninna med alla böckerna? Jo, precis när hon accepterat det sorgliga i att betala för bortforsling och destruktion ringde personen på antikvariatet och berättade att folk hade börjat köpa lite böcker igen och att de gärna tog hand om de resterande etthundratjugo kassarna.

ANNONS

Lägenheten ska nu säljas. Där finns en bokhylla kvar.

”Du får gärna sortera böckerna i färgordning efter ryggarna. Det ser trevligare ut”, säger stajlisten till väninnan.

Så blev bildningsidealet yta. Ska man skratta eller gråta?

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS