Det sägs att en kaja kan räkna till fem. Allting där över räknas som flera. Det står någonstans i min bok “I samspråk med djuren” som utgavs av den berömde österrikiske zoologen och etnologen Konrad Lorenz. Jag har läst den så många gånger att sidorna ramlar ut som lösa blad och den enda understrykning jag hittar är “Det finns inte en enda djurgrupp vilken redan ute i fria naturen är så plågad av smittosamma sjukdomar som fiskarna” (sidan 28). Jag måste varit enormt intresserad av djurens beteende på den tiden. På den tiden, i mitten av 80-talet, satt jag gärna ute i skogen och läste. Eftersom datorer då inte fanns i bärbar storlek har jag läst ihop alla mina universitetspoäng på collegieblock som nu gulnat till sköra, knappt läsbara dokument. Ett specialintresse var just djur, eller rättare sagt hur man talar med djur, en underavdelning inom etologi, studiet av djurens beteende. Jag kommer nu att sammanföra fyra forskare i ämnet, två med skägg: Sigmund Freud (1856-1939), Konrad Lorenz (1903-1989, stort, burrigt skägg). Nummer tre, den mest intressante av mina forskare, Allen Boone (1882-1965, inget skägg), är specialist på ickeverbal kommunikation med djur och författare av populärvetenskaplig litteratur. Den fjärde forskaren jag nämner är Amelia Kinkade, född 1963, (även hon utan skägg), som skrivit boken “Hur man talar med djuren och får svar” (2006).
Under en myrinvasion i hemmet låter han dem vandra in i skafferiet och förse sig med det de behöver, medan han själv ligger på mage på mattan i stora rummet och iakttager dem.
Sigmund Freud är kanske lite udda i sammanhanget, men eftersom han ägnade sitt liv åt att lyssna och försöka förstå, tycker jag han hör hemma här. Dessutom kastar det en viss glans över texten. J. Allen Boone, författare till boken “Min vän Strongheart - Förtroliga brev” (1941) skriver huvudsakligen om schäfrar och riktar in sig på den kände filmstjärnehunden Strongheart, en tysk militärhund, som gick bort i en hjärtattack runt 1940. Boone blir då så förtvivlad att han beger sig ut i Mojaveöknen, Kalifornien, och skriver ett antal brev till sin döde vän. Där slutade jag läsa. Jag kanske borde läsa vad som står i breven också. Kapitlen “Dolda vapen, “Tuppar” sam “Ögon för de blinda” låter lovande. Även kapitlet “nudister”, kanske någon sekt han stött på i öknen. Han måste ha trott att döda hundar kan läsa, eller i alla fall förstå mänskligt språk. Bevis för att hundar förstår ord finns också. Bordercollien “Chaser” innehar världsrekordet på 1.022 ord och schäfrar ligger inte långt efter. I en värld av klärvoajans, vilket Boone antyder finns, är detta inte omöjligt. Strongheart skulle i så fall kunna be någon av änglarna läsa högt för honom. J. Allen Boone sysslar även med klärvoajans i sin andra bok, också denna på temat vänskap mellan djur och människa, “Vän med allt som lever” (1954), prydd av en schäfer på omslaget, men denna bok handlar mer om myror. Under en myrinvasion i hemmet låter han dem vandra in i skafferiet och förse sig med det de behöver, medan han själv ligger på mage på mattan i stora rummet och iakttager dem. Sedan ber han dem vänligt och bestämt att gå hem. Och då gör de det.
Slutligen, den enda nu levande forskaren i sammanhanget, 57-åriga Ameila Kinkade, amerikansk dansare och konstnär, bygger sina slutsatser helt på klärvoajans. Hon är också inne på djur och räknande, i detta fall hundar: tre är ett sällskap, fyra är en massa, hävdar hon. Där slutar jag.
