Jag betraktar med bedrövelse mitt köksfönster. Transparens är ordet för dagen och jag önskar att mitt fönster hade hakat på den trenden. Såväl privatpersoner som företag och myndigheter vill framstå som genomskinliga och visa att även ministrar har smulor i besticklådan. Eftersom jag inte vill vara sämre så måste jag erkänna att jag gjorde ett försök att få en AI att skriva den här texten. Jag bad den helt enkelt skriva ett kåseri om Göteborg. AI:n skrev om den komiska göteborgska dialekten och det regniga vädret. Jag försökte instruera den att vara lite mer kreativ och lössläppt, men det var som att prata med sin tristaste klasskompis i femman. Den berättade att ”Göteborgshumorn är en unik och torr form av humor som bygger på självdistans, ironi, den göteborgska dialekten, absurditet och lokala referenser.” Jag frågade om den skulle kunna lära sig att ha humor och kände mig extremt oförskämd. Den svarade att jag gärna fick berätta några vitsar, då den är programmerad att försöka förstå och generera skämt. Plötsligt kunde jag inte minnas en enda rolig historia. Jag blev också oförmögen att fråga något utan att peta in ett vänligt eller ursäktande ord. Jag vet ju att AI:n inte kan att bli stött eller sårad, men det är helt enkelt så jag är programmerad. En insikt som drabbar mig är att det pratas och skrivs om chatrobotar precis överallt. Som om jag någonsin varit först på bollen? Jag som aldrig ens tagit en lyra. Om något sådant är möjligt, så har jag ett inverterat bollsinne.
Att vara först har alltså aldrig varit min grej och för övrigt är det dags att släppa det omoderna sättet att tänka. För mig, som gillar byxor med tjafs, är det intressant att iaktta att jag under vissa tider befinner mig i stilmässigt sällskap av en massa människor och ibland känner mig som ett unikum. Är jag i det läget passé eller en avantgardistisk tant? Förr var det utmärkande för en tant att ha en liten rund hatt, nu är jeans standardoutfit för tanter. Min kompis Pia och jag brukade skämta om att det skulle växa ut en fluffig pillerask ur huvudet på oss den dag vi blev femtio - en svindlande siffra vid den tidpunkten i våra liv. Det skulle börja som ett rosa ludd i hårbotten och sedan växa till sig. Nu har vi insett att vi redan då var klädda som våra nutida tantjag. Men ålder är ju bara en siffra enligt de pappskallar som i linje med detta förmodligen äter mögliga lammkotletter till middag.
Som om jag någonsin varit först på bollen? Jag som aldrig ens tagit en lyra.
En solstråle reflekteras från en av grannhusets skinande rutor och träffar mig i ögat. Jag går ut, slår mig ner på en bänk och skriver vidare på mobilen. Inget stressar mig som vackert väder! Så här på vårkanten är det som att man förolämpar solen om man sitter inne. För transparensens skull vill jag inflika att jag slutat skriva ”en”. Det är helt enkelt för knöligt, jag får lägga min feministiska energi på något annat. Jag förhåller mig alltså till solen på samma sätt som till AI:n. Jag brukar också prata uppmuntrande med robotgräsklipparen Sputnik då jag träffar honom. Dotterns nya robotdammsugare Eve har jag bara träffat en gång, så henne känner jag inte ännu. När jag frågar AI:n om inte vi människor också är ett slags biologiska maskiner, svarar den att man kan se det så, men tillägger att ”Vi är kreativa och självständiga tänkare”. Vi! Vilka vi? Frågan är om vi människor någonsin kan förstå oss på våra artificiella vänners innersta känslor och hemligheter?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
