Antikrundan går igen. Jag var med vintern 1991 – inte som antikvitet, utan som reporter för Kristianstadsbladet. Jag minns det mycket väl. Detta var gott och väl en vecka innan jag fick sparken från Kristianstadsbladet på grund av språksvårigheter.
Jag skulle intervjua programledaren Jesper Aspegren innan Kristianstadsborna släpptes in med sina moraklockor och monoklar och hundraåriga affischer från Klampenborg Vaeddelöbsbane.
En betydande komplikation var att jag aldrig hade sett programmet. Det var trettio funktionärer i lokalen. Jag hade ingen aning om vem som var Jesper Aspegren. Jag satte mig i en fåtölj. Efter en stund kom en kvinna i SVT-jacka och frågade vad som stod på. Jag sa att jag övervägde att intervjua Jesper Aspegren och att jag kunde tänka mig att ta emot honom under de närmaste tio minuterna.
Förstummad av denna aristokratiska pose från en tjugoårig lokalreporter gick kvinnan och hämtade Jesper Aspegren.
Kristianstadsbladet var en trevlig liten redaktion med trånga och murriga skrivbord. Jag satt under en karikatyrteckning av sportchefen Holm. Han var alltid på uppdrag. Hans porträtt företrädde honom på redaktionen.
Reportrarna var ju i regel berusade.
På kvällarna gjorde jag långa promenader och tyckte att Kristianstad bestod av öde stenlagda torg och utströdda korvkiosker.
Jag bodde hemma hos en gammal fotograf. Hans beskrivning av yrkeshemligheterna påminde i väldigt liten utsträckning om de seminarier om journalistrollen som arrangerades av Journalisthögskolan i Göteborg. Jag frågade honom en kväll varför det alltid var fotograferna som körde bil till uppdrag i Vä och Fjälkinge och Baskemölla. Han såg förbluffad ut. Visste jag inte att det fanns historiska skäl?
– Reportrarna var ju i regel berusade.
Fotografen berättade sedan om hur han 1967 hade kört en reporter till en hönsgård i Norra Åsum. Reportern hade under bilresan druckit en halv liter tequila och kräkts i sin mössa.
– Men han skrev bra om höns.
Jag lyssnade med intresse. Utanför fönstret blåste den skånska vinterns torra virvlande snöfall, det som är så skånskt att det har ett eget ord: snön fyger. Jag var ganska säker på att Journalisthögskolan i Göteborg inte hade föreläsningar om höns och tequila.
Jag tyckte om Kristianstad.
Men sedan fick jag alltså språkproblem.
Ty jag skulle en söndagskväll sitta telefonvakt och ta emot handbolls- och ishockeyresultat. Porträttet av sportchefen Holm betraktade mig med stränga mustascher. Sportredaktionen hade en röd telefon som för att understryka brådskan och allvaret.
Efter en stund ringde denna röda telefon. Det var en starkt skånsktalande man. Han frågade om han fick lämna handbollsresultat i pausen.
– Varför det? sa jag. Det är bättre att du ringer när matchen är slut.
Men detta egendomliga beteende från Skånes samlade idrottsfunktionärer fortsatte hela kvällen. Var tionde minut ringde någon och undrade om Kristianstadsbladet ville ha resultat i pausen. Jag avspisade dem vänligt och professionellt. Överallt på den nordskånska kalkflisiga slätten verkade det finnas idrottshallar där breda män med trånga träningsoveraller och röda flintskallar satt vid en kanslitelefon och jag bad dem alla att i stället ringa när matchen var slut.
Sent på kvällen kom sportchefen Holm. Jag kände igen honom från karikatyren. Möjligen var mustascherna något mindre i verkligheten. Han hade tillbragt eftermiddagen i två skånska handbollshallar under stigande spänning och oro. Han hade nått av rykten om att det på något sätt var omöjligt att lämna information till Kristianstadsbladets resultatbörs.
När en bred skånsk handbollsledare säger ”börsen” hör en göteborgare ”pausen”.
Sportchefen Holm tittade länge på mig och yttrade ett enda mycket skånskt ord:
– Fubbick.
Två dagar senare återvände jag till Göteborg.
