Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En katt finner sin plats. Bild: Malin Clausson

Malin Clausson: 48 timmar med Frans Axén

Plötsligt dyker den upp - gästkatten som alla älskar.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Den varmaste lördagen på hela sommaren vaknas det först frampå förmiddagen i den lilla gäststugan på tomten. Sonen med flickvän tar sömndruckna steg ut i det fria och andas in lantluften som denna dag darrar av värmebölja.

– Åh, vad mysigt, en katt, säger flickvännen som är tämligen ny i familjen.

– Öh, va? Här finns ingen katt, säger den yrvakne sonen.

– Jo, här finns absolut en katt, säger flickvännen, böjer sig ner och killar/kliar den med van hand.

– Har vi katt nu, frågar sonen, fortfarande nyvaken och något desorienterad.

– Tydligen, säger jag optimistiskt, och tittar nyfiken på den spenslige ynglingen (alltså katten) som nu lojt sträcker ut sig i gräset. Det här är precis vad vi behöver. En gästkatt, som kan ta lite skogsmöss på tomten.

– Vilken sötnos, säger flickvännen och nu skyndar övriga familjemedlemmar till.

Axén. Eller om det är Frans. Bild: Malin Clausson
Axén. Eller om det är Frans. Bild: Malin Clausson

Katten njuter av uppmärksamheten. Stryker sig mot oss alla i tur och ordning, jamar inställsamt och blir snabbt utfordrad med skinka och vatten. Kissen är lite mager och vi tänker att den kanske varit bortsprungen ett tag. Hungrig är den hur som helst. Skinkbitar går ner i ett huj, och sedan jagar missen faktiskt en mus en stund. Fångar den lille rackaren och sväljer den hel.

– Uäh! Säger alla stadsungdomar i kör.

– Bra ändå, säger jag med något tillägg om naturens gång.

Kattrackarn följer sedan med oss ner till badbryggan. Och till bords. Försöker smita in i huset men får istället en fäll att ligga på ute på verandan. Att kelgrisen själv fäller som tusan gör inget. Den får chilla i vilket knä den vill.

Men vårt första ensamma dygn tillsammans blir vårt sista.

– Kan vi inte behålla henne, säger yngsta dottern.

– Han kan heta Axén, föreslår hennes storasyster.

Kärt barn har ju många namn oavsett kön så därför har vi efter några timmar enats, eller oenats, oss fram till följande: Gustaf Gullefis Gullet Tiger Chili Chilla Axén, med det huvudsakliga tilltalsnamnet Axén.

– Lysande, säger barnens far som förstår den subtila hyllningen till Gais före detta chefstränare.

Det råder frid i stugan, tills flickvännen säger det som hängt i den dallrande luften sedan första stund:

– Vi borde efterlysa ägaren. Det finns väl säkert någon facebookgrupp för bortsprungna katter i området, säger hon och hittar en lika snabbt som hon börjar leta på sin mobil. Tillsammans gör hon och sonen ett inlägg med en fin bild på lille Axén. Jag utses till kontakt eftersom jag ska vara kvar ett par dagar när de andra åker hem.

Facebook-inlägget väcker bygdens engagemang. 33 delningar över en natt, och många råd om lämplig skötsel och allehanda sökvägar. En sämre sida av mig hoppas en stund att Axéns ägare ska visa sig vara en person som inte bryr sig om den här bedårande och hårande kissemissen … Vi vänjer oss snabbt vid varandra, jag och Axén.

Men vårt första ensamma dygn tillsammans blir vårt sista. Tidigt nästa morgon hör hans tacksamma matte av sig och redan efter frukost är vår nye vän tillbaka i rätt famn. 48 timmar får vi tillsammans, sedan blir Axén åter ”Frans”.

Nåja. Slutet gott, och så vidare.

Jag hann i alla fall servera rejält med skinka innan hans matte kom. Så sannolikt ses vi igen, Frans Axén och jag.