Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carin Hjulström skriver om Lydia Sandgrens ”Samlade verk”
Ett exempel på en för stockhomare eventuellt obegriplig kulturyttring: Leif ”Loket” Olsson och Viveca Lärn utses till årets Kal & Ada 1987. Bild: KAMERAREPORTAGE

Carin Hjulström: 1980-talets Göteborg tar över Stockholm

Tack vare Lydia Sandgrens ”Samlade verk” fick Östermalmsmänniskorna en finkulturell göteborgare att välkomna in i salongerna, med eller utan skor.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag varvar läsningen av Lydia Sandgrens gula tegelstensroman ”Samlade verk” med en kortare text i Expressen om koderna på Stockholms tjusigaste stadsdel, Östermalm. Det är bestsellerförfattaren Denise Rudberg som berättar om vad som gäller. En av de outtalade koderna är att aldrig ta av sig skorna när man går in hos någon. Strumpläst eller barfota är pinsamt fel. Att tala väl är förstås också viktigt. Om man använder svordomar görs det aldrig negativt. Ska det sväras ska det vara positivt. Man kan alltså säga ”Det var jävligt trevligt på midsommar” eller ”Vilken förbaskat god whisky”, men inte ”Jag är jävligt förbannad på skattetrycket.”

Lite längre ner i texten förklarar Denise Rudberg vad som absolut inte går hem på Östermalm: göteborgare. Jag tror först att jag läst fel, men det står faktiskt så. Den göteborgska överklassen ses helt enkelt inte som tillräckligt fin. Göteborgska företagsledare ses som buffliga och lite okultiverade, som inte alls förstår vikten av att ha en försiktig framtoning. Som att pengar bara ska finnas, okommenterade, och läggas på exklusiv mat, fina viner, gods på landsbygden, jaktresor och familjesammankomster. Och finkultur förstås. Att inte tillägna sig kultur och bildning anses som bonnigt. Bara vår dialekt, göteborgskan, uppges reta östermalmarna eftersom den symboliserar Göteborg som en stolt arbetarstad.

Med detta i bakhuvudet känns det som en triumf att Sveriges mest finkulturella litteraturpris – Augustpriset för bästa roman – går till Lydia Sandgren för debutromanen ”Samlade verk”. I nästan 700 sidor går huvudkaraktären Martin Berg, en misslyckad författare och senare bokförläggare, gata upp och gata ned i Vasastan, Lorensberg, Haga och Majorna. Och tänka sig att Martin Berg vid sina besök i Stockholm knappt hittar till Centralstationen eller vet hur man tar sig till de coola ställena på Södermalm. Mycket uppfriskande.

Så för mig var den största behållningen av ”Samlade verk” att än en gång få uppleva hur det var att en sen natt ha missat sista vagnen hem till Strömmensberg och tvingas gå ända från Magasinsgatan.

”Samlade verk” har väckt het debatt. Medan vissa recensenter har kallat den en magnifik och kraftfull debut gick till exempel DN:s Åsa Beckman ut och menade att romanen är full av klyschor om konstnärligt skapande och inte alls förtjänar kritikens sprakande superlativer och genanta övertolkningar. Lång är den hur som helst. Och nog kan jag hålla med om att det är många hundra sidor där Martin Bergs liv som ung student i Göteborg på 80-talet bara pågår. Han går till universitetsbiblioteket, han går ut och dricker öl, han drömmer om att skriva en roman, han tar med en tjej hem från krogen, han pluggar för en tenta, han åker till Paris med vännerna, försöker än en gång skriva en bok, går till biblioteket, startar ett bokförlag osv. Det är ofta underhållande och välfångat, ibland ganska enahanda. Det är faktiskt snudd på unikt att ingen klåfingrig förläggare övertalat författaren att stryka bort ett par hundra sidor. Men kanske beror det på att Lydia Sandgren har valt att gestalta en i nu-planet medelålders man. Och nog har Lars Noréns dagböcker, Ulf Lundells Vardagar och Karl Ove Knausgårds Min kamp jämnat marken för att skriva om manliga liv i dess minsta och mest repetitativa beståndsdelar. Jag tror det.

Det som fascinerar mig allra mest i Lydia Sandgrens elva år långa bokprojekt är ändå att hon som nu 33-årig kvinna valt att skriva om en medelålders man som var ung på 80-talet. Tänk er själva, elva år med en man på 80-talet. Obegripligt, men kul. Det som drog in även mig i ”Samlade verk” var förstås miljöerna och tiden. Jag rörde mig också i Göteborgs innerstad och nattliv de där åren. Jag gick på rockklubben Errols och på svartklubben Draupner. Ungefär samtidigt som bokens karaktärer ska se bandet Attentat på Sprängkullen befann jag mig i en musikstudio med just Attentat för att göra körpålägg. Medan Martin Berg drack öl med mystiska flickvännen Cecilia och geniförklarade konstnären Gustaf Becker intervjuade jag Paul och Linda McCartney i ett omklädningsrum på Scandinavium, såg Princes privata klubbspelning på Park Lane och for till Paris över dagen för att intervjua Eurythmics. Hade karaktärerna funnits på riktigt hade jag tveklöst intervjuat Martin Berg om hans nystartade bokförlag och Gustaf Becker om hans konstnärskap.

Så för mig var den största behållningen av ”Samlade verk” att än en gång få uppleva hur det var att en sen natt ha missat sista vagnen hem till Strömmensberg och tvingas gå ända från Magasinsgatan.

Och vips fick ju nu Östermalmsmänniskorna en finkulturell göteborgare att välkomna in i salongerna, med eller utan skor. Varför nu Lydia skulle vilja hänga där när hon har en egen pulserande stad att röra sig i. Ett stort grattis till denna envisa, begåvade och roliga Göteborgsförfattarinna för en lång, men jävla härlig läsupplevelse.