Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
”Stadig” återvänder till Ringön efter välförrättat värv. Bild: Dan Sjögren

Dan Sjögren: Även solen jobbar övertid ...

”I väster är allt silhuetter. Det sista ljuset klipper fram husens konturer.”

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Vid operan ligger ”Stadig” redan och väntar när vi kliver av cykeln. Vilken kär syn. Vi går i båt, drar på oss livbältet, lägger dubbla dynor på sitsen och slår oss ner på styrbords sida. Skepparn lånar oss en keps som ger skugga över ögonen för solen står redan lågt.

Och det är vad det handlar om denna gång. Vi ska se vad som händer när i hamnen när ljuset avtar och det börjat skymma.

Tre kanalbåtar ligger vid kaj, invirade i vit plast. Det ser lite sorgligt ut.

Just när vi går ut öppnas den gamla bron. En vänlig gest fast kanske inte avsedd för oss. Vi ska ju utåt, mot havet.

”S/S Marieholm” glänser i ljuset. Bordläggningen blir vit som stearin när solen äntligen sticker fram sitt nylle ur en molnbank. Fast den eländiga kameran får inte tag i den milda stämning som då vilar över barken Viking, husen utmed vattnet, små skepp och stora i bassängerna, det hela. Men en kamera är ju bara ett hål i en låda.

Ett rosa kvällsljus faller över skepp och hus i Majorna. Bild: Dan Sjögren
Ett rosa kvällsljus faller över skepp och hus i Majorna. Bild: Dan Sjögren

Vinden i sig är osynlig men man kan se dess framfart i vattnet. Då och då får den ett släp av glitter som rör sig över ytan. Ibland gör släpen blåsiga avstickare.

Vi ser hur den där värmepannan i skyn sjunker och närmar sig hustaken och det skimrar grant. Men mitt i det våta kan ljusglittret oväntat ta slut. Egendomligt. Men det är väl någon rörelse i vattnet som släcker blänket. Eller också bryter vinden flödet på ett vis vi inte kan förklara. Ljuset har sina hemligheter.

Det har varit en eländig båtsommar, med uselt väder och corona, suckar Skepparn. Jag bytte också länspumpar och fick då en massa strul med leveranser. Det lilla elfelet, som jag vårdar ömt, verkar omöjligt att hitta men hindrar oss ju inte som du märker.

Kvällen börjar övergå i natt och stadens ljus tar över. Bild: Dan Sjögren
Kvällen börjar övergå i natt och stadens ljus tar över. Bild: Dan Sjögren

Nej, ”Stadig” stortrivs! Särskilt när Skepparn ger full gas, gör en kraftig sväng och vänder på en femöring. Då tjuter motorn till som en glad hund.

Kranarna ritar upp grafiska linjer mot den ljusblå himlen. Men inte så länge till. Vi har kanske någon knapp timme på oss innan mörkret faller. Att gå ut så sent på kvällen är premiär också för Skepparn. Men ”Stadig” har nog varit ute om natten i sitt förra liv som räddningsbåt.

Huskuberna i Masthugget har ett snett infallande ljus som ser lite uppskruvat ut, som när man låter en veke få mer olja än den behöver.

Vid Lindholmen glider elhybriden ”Elvy” in mellan de andra färjorna för att där ladda upp inför morgondagen.

Så ser vi solen glimma till i Skansens krona. Och på andra sidan, vid Eriksberg, börjar kroken glänsa i bockkranen som en stark lampa. Det är förstås solen som tänt den också.

Läppstiftets glas och rutor återspeglar kvällssolens sista strålar. Bild: Dan Sjögren
Läppstiftets glas och rutor återspeglar kvällssolens sista strålar. Bild: Dan Sjögren

I väster är allt silhuetter. Det sista ljuset klipper fram husens konturer.

Långtradarna vid Stenas kaj glänser i motljuset.

Skepparn skuggar för ögonen, han spanar som alltid efter säl men vi ser sällan några nu för tiden. Men de kanske håller sig hemma på kvällskvisten.

”Älvsnabben” passerar på väg till Majorna och ”Stadig” tar ett par oväntade kliv i sidled, som steg i en gammal foxtrott. Och där kommer ”Stena Jutlandica”, vit som krita i det starka ljuset, fet, nästan rund, som en simmande ofantlig mås.

Så träffar solen guldklockan i Karl Johan och den börjar glänsa. Vi är svaga för urtavlor i kyrkor, särskilt när de är upplysta om natten.

Husen utmed älven på Skeppsbron samlar upp ljuset som stora speglar. Men mitt i det ljusa står Otterhall, oföränderligt ärggrön.

Vid högbron vänder vi och får medljus och vind från aktern. Hittills har vi haft solen i ögonen. Nu möter vi den oväntat igen och det i form av väldiga reflexer från husen vid Eriksberg. Solen vandrar från ruta till ruta, som om också hon är ute på en kvällstur. På andra sidan ser vi samma sak. Där kikar solen in i fönstren vid Jaegerdorffsplatsen.

Masthuggskyrkan sticker upp ett mörkt finger över alla husen. Nej, nu ljusnar tornet, det låg i skugga från ett skymmande moln. Den nyförgyllda tuppen blänker till när vi passerar.

Så går blicken åter mot Hisingen. Slottsberget flammar upp i det sista ljuset.

I Läppstiftet, längst in, glöder alla fönster. Solen hänger kvar i den kolossala fasadskärmen. Men bakom oss blir himlen rosa och Skepparn tänder lanternorna.

Husen utmed älven på Skeppsbron samlar upp ljuset som stora speglar. Men mitt i det ljusa står Otterhall, oföränderligt ärggrön. Och Kungshöjd glimmar, husen får stark färg i fasader och ytor och verkar nästan sminkade.

I Hovrätten verkar man jobba övertid i varje rum, det lyser i alla fönster. Det är solen igen förstås, som är i farten, där också, som om även hon arbetade över.

Samma karamellfärgade ljus träffar Herziahuset, stans härligaste byggnad. Nu är den övertänd som av eldar om än delvis dold av byggnation på platsen.

Man känner sig som en liten båtkung när man kryssar runt så här i bassängerna, en blyg monark i flytväst. Och hamnen är ett vattenrike som sakta sjunker bakåt, in i natten. Stadens lampor tänds.

Vi passerar slutligen operan. Det är vackert när man står därinne och ser ut i skymningen. Men från båten är det grant på ett annat sätt.