Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Månadens fyr, september 2020: Svartklubben Bild: Johan Fredriksson

Klas Hemlin: Är detta Sveriges fetaste fyr?

Klas Hemlin finner hemska historier kring en fyr med ett underligt namn.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Häromdagen upptäckte jag att den utmärkta fyren Svartklubben aldrig har uppmärksammats på Världens gångs sidor. Jag genomfors genast av en våg av förvåning och skam. Naturligtvis tar jag på mig ansvaret för detta. Nu ska jag rätta till felet.

Inspirationen till förledet ”svart” kommer sannolikt från själva holmens mörka färg; efterledet ”klubb” är en äldre benämning för ”liten, hög holme”.

Svartklubben är belägen på en liten holme med samma namn, strax öster om Singö, som är en av de största öarna i Roslagens skärgård. Den stolta fyren måste sägas ha åtminstone två egenskaper som genast väcker intresse. Den första är namnet, som omedelbart får mig att tänka på en annan ö med ett liknande namn – Kaffeklubben.

Namnet Kaffeklubben är inte svårt att förklara. Den första landstigningen på denna lilla ö ungefär fyra mil norr om Grönland genomfördes nämligen på 1920-talet av några danska geologer som helt enkelt valde att döpa den efter sin diskussionsklubb vid Köpenhamns universitet. Samma förklaring applicerad på Svartklubben verkar inte särskilt trolig. Det är osannolikt att den förste som landsteg på Svartklubben döpte den efter sin svartklubb.

Det egentliga ursprunget till holmens och fyrens namn är ännu mer rättframt än så. Inspirationen till förledet ”svart” kommer sannolikt från själva holmens mörka färg; efterledet ”klubb” är en äldre benämning för ”liten, hög holme”. Vår månadsfyr står ju – det kan inte förnekas – på en mörk liten holme. Men! Låt oss inte därför helt avskriva möjligheten att fyren, någon gång då och då i historien (den har faktiskt stått stadigt i 200 år) kan ha begagnats som svartklubb i en mer samtida bemärkelse av ordet. *

I vilket fall som helst är Svartklubben rik på spännande historier. Spännande är fel ord: några av dem är rent ut sagt fruktansvärda, våldsamma och på ett obehagligt sätt liksom åskådliga. Lisbeth Modin, ättling till en f.d. fyrmästare vid Svartklubben, har återgett en berättelse om några postförare på väg mot Grisslehamn i storm i februari 1847:

Båten med post drogs på tunn blåis och när man var halvvägs friskade vinden i till nordlig storm och började bryta upp isen. Postförarna försökte komma i land på Svartklubben […] Plötsligt brast isen under de främre männen, en lyckades ta sig upp på ett isflak medan den andre sjönk ner till hakan. Då sköt blåisen ihop med stor kraft och skar huvudet av den som var kvar i vattnet, huvudet låg kvar på isen medan kroppen försvann i havet.

De övriga postförarna förblev strandade på blåisen i ytterligare sju dygn innan väderförhållandena tillät dem att gå i land vid Arholma. Sju dygns väntan. Hela tiden, tänker man sig, med minnet av den ohyggliga händelsen för ögonen.

För att lätta upp stämningen lite kan vi tala om Krimkriget. En av spelplatserna för detta krig var ju just Ålands hav, som Svartklubben blickar ut över såväl idag som på 1850-talet.

Sommaren 1854, i samband med Krimkriget, gjorde Storbritannien en pinsam sak som måhända inte helt saknar motstycke i vår samtid: de gjorde sin egen ekonomi en liten björntjänst.

En viktig del av krig är som bekant allmän förstörelse. Broar ska förstöras, hamnar, bryggor: mycket måste bli till aska för att motståndarsidans manövreringsmöjligheter ska begränsas, och deras tillgång till mat, vapen och annat krigsmaterial strypas. Storbritannien, en krigsvan nation, gick lös på den finska västkusten. Men deras framgång var inte lika mycket av ett faktum den här gången som andra gånger. När man lämnat (bland annat) de viktiga finska hamnstäderna Brahestad och Uleåborg brinnande bakom sig visade det sig att en stor del av det som blivit stoft hade varit betalt exportgods, packat och klart att skeppas till Storbritannien.

Låt oss slutligen återvända till den aktuella fyren. Som jag nämnde i inledningen har Svartklubben åtminstone två egenskaper som genast fångar ögat. Den andra är naturligtvis att fyren är så ovanligt tjock. Den enda förklaring som ges till detta är att den ursprungligen byggdes som täckt stenkolsfyr. (Sveriges första av det slaget, dessutom.) Det skulle alltså finnas utrymme för en massiv fyrugn i tornets innanmäte. Men år 1842, efter tjugotvå år som täckt stenkolsfyr, försågs Svartklubben med mässingsspeglar och rovoljelampor, och fyren byggdes om. Trots det fick den behålla sitt respektingivande midjemått.

Det tycker jag att vi ska vara glada för. Utan sitt distinkta utseende och besynnerliga namn hade kanske Svartklubben riskerat att försvinna i det ständigt expanderande myllret av GP-fyrar. Nu håller vi tummarna för att det inte blir så.

* Fotnot: Svartklubb, eller lönnkrog, definieras i Nationalencyklopedin som ”en lokal för olaglig alkoholservering”.