Haga 1983. Svag vintersol silas ner genom källarfönstren. Den svenske tonsättaren Sven Erik Johansson (1919-1997) skall starta en kör i Haga med en handfull udda existenser. Lokalen är Börjes svartklubb på Haga Nygata. Den ligger passande nog under jord. Från bakgården leder en trappa ner till källaren där en labyrint av tomma rum ringlar sig bort och ut i ett lite större med en bardisk. En doft av kallnad aska hänger i luften. Den blivande kören har samlats. Vi är tolv personer, alla kvinnor. Två har midjekort leopardpäls. En har ylledräkt i snitt av typen förkrigstid. Sven Erik är entusiastisk. Han ser på oss med lysande ögon och yvigt hår, likt en göteborgsk Salvador Dali. Vi sitter i en ring på pallar och ser uppmärksamt mot honom.
Målet är, förklarar Sven Erik, är att framföra ett körverk inne på kinarestaurangen Thai Shanghai, i det inre rummet. Han har redan talat med kineserna. Nu återstår att bilda kören. Han tar en enkel runda bland de sittande körmedlemmarna. Är du alt eller sopran? Vet inte, säger en vithårig tjej i leopardpäls. Hon spottar ut tuggummit, rullar det noga till en perfekt boll som hon klämmer fast under sitsen. Nästa? Alt tror jag, förresten jag vet inte, jag har inte sjungit så mycket. Kanske sopran, det vore roligt. Eller förresten, jag kan prova bas kanske. Är lite hes idag. OK, du får bli alt, säger Sven Erik och vänder sig till mig. Alt, säger jag. OK, vi kommer behöva en hel del sopraner till det här verket, men vi fortsätter så får vi se. OK, vad har vi här då?
Han är nu inne på sitt tredje OK. Det känns hoppfullt.
Så är det dags för noterna. Nej förresten, vi tar inga noter, säger Sven Erik glatt, vi sjunger vi upp oss lite grann bara innan vi går hem. Alla är mycket nöjda.
Nästa gång har en handfull män dykt upp, kanske för att baren öppnat något tidigare. Det blir öl och körsång, riktigt bra faktiskt. Eftersom Sven Erik Johansson är känd för sina modernistiska och experimentella verk är kanske detta just vad han vill ha. Han nickar uppmuntrande mot körmedlemmarna som fullt påklädda i ytterrockar och vinterkängor sjunger det verk som inom kort skall uppföras på restaurangen.
Själv droppar jag av ganska snart. Jag bara kan inte. Det är för avant garde och jag kan dessutom sjunga. Eller: vad är egentligen sång? Är det jag som är konventionell? Det känns som en grå hinna dragits över mig, dessutom måste jag hem och knyppla. Medan de andra går på svartklubb sitter jag och knypplar och studerar vid institutionen för huslig utbildning. Detta är min svarta hemlighet, mitt dubbelliv.
Jag går nerför Haga Nygata i snöslasket, tar en fika på mosters och går sedan hem och skäms. Någon gång på vårkanten, smyger jag in på Thai Shanghai. Det är en av de där vårnätterna som dragspelsskäggen hållit igång utanför mitt fönster så jag är rätt mör. Kören står uppställd, i det inre rummet som överenskommet, lätt finklädda och grupperade i en alt-falang och en sopran. Sven Erik lyfter taktpinnen. Det låter precis som första gången vi träffades.
