Avståndstagande har blivit centralt i dagens samhälle. Förr kunde man se bakrutedekaler på bilar: ”Håll avståndet”. I USA stod det ”Don´t tailgate”, Akta min baklucka, typ.
Om någon kör upp alldeles bakom mig när jag gör en omkörning på motorvägen saktar jag farten och kör om väldigt långsamt. Sedan kör jag tillbaka i högerfilen ännu långsammare. Då behövs inga bakrutedekaler.
Idag gäller avståndsönskemålen mest för gående. En meter minst. Somliga markerar gränsen genom att vifta med en käpp.
Kanske blir krinolinerna åter på modet bland kvinnor. Ni vet en sådan där kjortelställning av stål de hade på 1800-talet. De mätte upp till en meter runt om.
Mötande tvingades ut i gatan när de mötte en krinolindam på trottoaren. Och det sägs att en omnibuss med plats för tjugo bara kunde ta fyra om de var krinolinpassagerare. Låter ju helt idealiskt i rådande smittoläge.
Ungdomar litar jag inte på. De klagar på äldre som går till saluhallen och köper ål. Själva sitter de och kryllar på fik och pubar. Och de kommer emot en på trottoaren, tre i bredd och viker inte undan en tum.
På något paradoxalt sätt kan det ändå kännas bra. Att vara någon alla undviker är mentalt tröttsamt i längden.
Själv går man i bågar när man möter folk, aldrig rakt. Det är långa svepande svängar, en slags nyjugendrörelse.
Visir är annars bra att gå med… i: V.I.S.I.R = Vi Som Inte Råkas.
Hur vi beter oss mot varandra är en central fråga nu. Mycket handlar om att inte alltid sätta sig själv i centrum, vilket kan vara svårt för somliga.
I radions P1 finns ett program om etikettsfrågor på sociala medier. De gånger jag lyssnat har, lustigt nog, den manlige programledaren varje gång inlett med ett etikettsbrott.
Han säger ”jag och Ameila Adamo”. Det hade naturligtvis varit snyggare om han först presenterat henne och sedan sig själv.
Lär av visan: ”Å jänta å ja”, ”Andersson, Pettersson, Lundström och jag” eller ”Wedholm och Tjocka Lasse, Karl-Herman och jag”. Samt filmen ”Lille Fridolf och jag”.
Det finns förstås även motsatta exempel ur litteraturen som Hjalmar Bergmans ”Jag, Ljung och Medardus” eller ”Jag, Claudius”.
En som tänkte på andra och höll avstånd var Kristina Lugn. Åtminstone när Kulturmans-smittan härjade som värst kring Svenska Akademien. Hon varnade fotografer och reportrar att hålla sig undan: ”Jag röker, ni kommer att dö!”
Förra veckan dog hon själv. På samma dag som Little Richard. De har säkert trevligt tillsammans på resan till Sankte Per. Kanske diskuterar de hur man bäst transkriberar inledningen till Tutti Frutti: Balap a belula balap bam bom, till exempel. Ett stycke poesi jag tror Kristina Lugn uppskattar.
Hon var inte främmande för det till synes banala. Hon debuterade i Kalle Anka.
Liemannen vill man annars gärna hålla så stort socialt avstånd till man bara kan. Han är obehaglig, går länge alldeles vid vår sida.
Folkvett var aktuellt redan på 1200-talet. I Jyllandslagen från 1241, som var förebild för våra tidiga lagar, talas om att land ska med lag byggas och tillägget: Om bara var och en var nöjd med sitt och lät andra njuta samma rätt skulle ingen lag behövas.
Tallyho!
