Undersöker destruktiva maskulina normer

Vi sitter vid köksbordet inne i huset som är byggt 1907. Johan berättar om en fritid som lagts på renoveringar och tillbyggnader genom åren. Vi kommer snart in på skådespelaryrket och hans tankar om det.

– Jag tycker fortfarande att det är så oerhört roligt, den känslan infinner sig varje gång jag går in genom dörrarna till teatern. För mig är det ett privilegium att få hålla på med att undersöka vad det är att vara människa, hur vi inrättar våra liv, hur vi ska förhålla oss till moraliska dilemman. Det kan låta pretentiöst, men för mig är det i grunden vad det handlar om.

Uppväxten präglades av faderns yrke

Han föddes i Helsingborg där den skådespelande pappan Alf Nilsson då jobbade. Familjen flyttade sen via Göteborg till Rävlanda. Uppväxten präglades av pappans yrke.

– Jag var mycket på teatern när han spelade, så jag blev tidigt påverkad av den speciella atmosfären där. Pappa tyckte egentligen inte att skådespelaryrket var att rekommendera, det var dåliga arbetstider och dåligt betalt. Å andra sidan fick vi vara med som statister i olika teveserier. Sen skrev pappa pjäser till oss som vi spelade i ladan hemma på gården. Så skådespeleriet fanns ändå där hela tiden.

Under gymnasietiden var Johan inne på att bli lärare men började istället läsa Drama-Teater-Film i Lund. Tillbaka i Göteborg gick han grundkurs i skådespeleri på Kursverksamheten och sökte sen teaterhögskolan i Göteborg och kom in på första försöket.

Har aldrig tvekat

– Det var som att alla bitar ramlade på plats. Jag insåg att det är det här jag vill göra, sen dess har jag aldrig tvekat, menar Johan.

Efter några år på Norrbottensteatern och jobb på Angereds teater blev han fastanställd på Göteborgs Stadsteater. Sen dess har han varit kvar där. Mellan varven har Johan gjort film och teve; Vita lögner, Hammarkullen, Skärgårdsdoktorn, Kommissarie Winter, Hem till byn, danska Brottet, är några av de produktioner han varit med i.

Särskilt serien Hem till byn har han minnen från.

– Sista säsongen var speciell. Carl Ivar Nilsson som spelade Willy Strid gick ju bort väldigt tragiskt. Det var meningen att han skulle spelat huvudrollen i sista omgången. Istället blev det jag, som spelade hans son Morgan Strid som skulle reda upp i pappans affärer. Så min karaktär åkte runt och träffade alla som varit med i serien genom åren. Det var en ynnest att få komma in i serien på det viset.

Undervisar i skådespeleri

Förutom att vara anlitad som uppläsare i radio och ljudböcker, undervisar han också regelbundet på Högskolan för Scen och Musik och har varit huvudlärare på Angereds teaterskola.

– Det roligaste med att undervisa är att man träffar unga människor som är så dedikerade till det här yrket. De har sådan energi att man blir uppfylld själv, man får så mycket tillbaka av deras entusiasm och seriositet. Sen inser man ju också att efter trettiofem år i yrket så kan man en hel del. Man får syn på sin egen kunskap när man tvingas formulera den.

Vi pratar om teaterns roll idag, med hård konkurrens från streamingtjänsternas utbud med filmer och teveserier. Johan kommer in på den unika upplevelsen som uppstår på teatern.

– Det som händer är här och nu. Just den upplevelsen att vi sitter här tillsammans i en salong och tittar på skådespelare som framför något i ögonblicket, det skapar en gemensam andning som närmar sig något rituellt. Så det här att gå och titta på teater eller livemusik, det tror jag alltid kommer att finnas.

Söker förståelse för mänskliga mekanismer

Nästa föreställning för Johan har premiär i februari – Mordet på Marat, skriven av Peter Weiss. En pjäs om individ, kollektiv och demokrati, frågor som Johan menar är högst aktuella idag.

– Att allt fler lockas av partier som ser hårdare tag och mindre tolerans för olikheter som lösningen på samhällsproblemen, skrämmer mig.

Han har också egna projekt, bland annat planer på en fortsättning av Jihadisten - en pjäs som orsakade diskussion för några år sedan.

– Problemet var att de flesta som kritiserade den inte hade sett pjäsen. De hade klara åsikter om att vi relativiserade terrorism, vilket vi naturligtvis inte alls gjorde. Pjäsen handlar om att förstå gärningsmannen, inte att försvara handlingarna. Om vi inte förstår vilka mekanismer som ligger bakom sådana handlingar kan vi heller inte stoppa dom, menar Johan.

Johan menar att de projekt han driver har en sak gemensamt – de handlar om destruktiva maskulina normer.

– Det är saker som alltid gjort mig väldigt upprörd. Det är nästan tabu att säga det, men den gemensamma nämnaren för våldet i världen - familjevåld, gängvåld, läktarvåld, krig, rån, misshandel, hedersvåld, terrorism, upplopp, våldtäkter – är att det är män som utför det. Varför är det så och vad kan vi göra åt det? Det engagerar mig.

Ångrar att han inte skaffade sig en mentor

Han har inga speciella egna förebilder men kommer in på det här med mentorer.

– Jag kan ångra lite, att jag inte tidigt skaffade mig en mentor, att jag bad någon skådespelare som jag litade på och respekterade att följa mig, coacha och ge mig feedback. Om någon kom till mig idag och bad mig coacha, skulle jag tycka det vore väldigt roligt. Visst det är ett ansvar men det är också ett tillfälle att öva upp sin egen blick, förmåga att formulera sig kring det man ser.

Jan Larsson

livsstil@gp.se