Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Hjärnblödningen förändrade Jennifer Selenius liv men hon försöker fokusera på det positiva. ”Hjärnan är helt fantastisk! Med rätt hjälp kan den läka och utvecklas på nytt. I framtiden skulle jag kunna tänka mig att arbeta med något kopplat till hjärnan – jag vill gärna ge andra hopp”, säger hon.  Bild: Anna Edlund
Hjärnblödningen förändrade Jennifer Selenius liv men hon försöker fokusera på det positiva. ”Hjärnan är helt fantastisk! Med rätt hjälp kan den läka och utvecklas på nytt. I framtiden skulle jag kunna tänka mig att arbeta med något kopplat till hjärnan – jag vill gärna ge andra hopp”, säger hon. Bild: Anna Edlund

Under operationen drabbades Jennifer av en hjärnblödning

När hon under en operation drabbades av en hjärnblödning förändrades livet på ett ögonblick. Men Jennifer Selenius vägrar ge upp sina drömmar.
– Det är svårt att tackla ett liv som man inte själv har valt. Jag sätter höga mål – fast jag har insett att jag också behöver små milstolpar.

Den 30 oktober 2019 sövdes hon och hjärnoperationen inleddes. Drygt tre veckor senare vaknade den då 23-åriga Jennifer Selenius på IVA som en strokepatient.

– Vänster sida var förlamad och det tog jättelång tid innan jag förstod var jag var och vad som hade hänt, förklarar hon.

– Till en början ville man heller inte berätta allt för mig…

Extremt lång operation

Bit för bit fick Jennifer reda på mer, försiktigt ställdes frågor som ”kommer du ihåg att du skulle opereras?”.

– Jag fick veta att de opererat mig i 20 timmar, att det skett en komplicerad blödning i hjärnan och att jag fått 16 liter nytt blod.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

I soffan i lägenheten i Kinna berättar Jennifer att hon innan operationen haft huvudvärk så länge hon kan minnas. I tonåren sökte hon vård för en knöl vid sidan av näsan vilken så småningom visade sig bero på en så kallad AVM – arteriovenös missbildning i hjärnan – och var orsaken till huvudvärken.

– Utredningen pågick ganska länge, fortsätter Jennifer. Men till slut kom man fram till att det enda alternativet var ett kirurgiskt ingrepp. Jag var övertygad om att det skulle gå bra – och det har det ju egentligen gjort.

Med ett svagt leende konstaterar Jennifer:

– Jag är allergisk mot negativ inställning. Ibland känns allt orättvist och jag bryter ihop emellanåt, men det blir inte bättre av att man gnyr. Innan hade jag ett helvete med huvudvärken – den slipper jag nu. Och om kärlmissbildningen brustit senare hade jag kanske inte överlevt.

Jennifer gör en kort paus innan hon lägger till:

– Det är svårt att tackla ett liv som man inte själv har valt. Men man får försöka vara sitt bästa jag varje dag. Jag vill inte tänka på mig själv som sjuk.

Skrevs ut för ett år sedan

Jennifer, som skrevs ut från sjukhuset den 27 februari förra året, berättar att hennes islandshästar och intresset för att rida har varit den största drivkraften längs vägen tillbaka. När hon precis hade vaknat upp på sjukhuset hade Jennifer till en början en track, ett andningsrör i halsen, som gjorde att hon inte kunde prata.

– Men jag fick ett anteckningsblock där den första meningen jag skrev löd ”jag vill hem till min häst”. Och under tiden på rehabavdelningen låg mitt fokus på att ta mig hem till hästarna. Det jag längtar efter allra mest är att kunna rida.

En bit av skallbenet borta

Det som sätter stopp för ridningen just nu är att man i samband med operationen blev tvungen att, på grund av att hjärnan svullnat, ta bort en bit av Jennifers skallben.

– Jag har ingenting som skyddar. Men så fort de satt tillbaka skallbenet ska jag rida igen! Det återstår några ingrepp men i väntan på dessa så rehabtränar jag. Jag har lärt mig att springa igen, men under kontrollerade former, och hjärntröttheten har blivit mycket bättre. Jag vet vad jag klarar av och inte, konstaterar hon.

Utöver hästarna har kontakten med andra som drabbats av stroke stärkt och motiverat Jennifer.

– På sjukhuset frågade jag varenda en om de mött någon i min ålder som varit med om det här. Jag kände mig så fruktansvärt ensam. Men jag bestämde mig för att skriva ett inlägg på Instagram och på så sätt fick jag kontakt med flera strokedrabbade. Det går inte att jämföra sin egen hjärnskada med någon annans, men det var en tröst att veta att jag inte var ensam om att ha en sjuk hjärna – ”det är inte bara jag som kämpar, det finns fler”. Att få se att det gått bra för andra betydde också mycket.

Försöker tänka positivt

Jennifer funderar lite men fortsätter snart:

– En stor del av mitt liv har försvunnit i och med att jag inte kan rida, men man får försöka omvandla det negativa till något positivt. Jag kommer inte att bli helt återställd men jag kommer att kunna bli väldigt mycket bättre. Andra delar av hjärnan kan lära sig att ta hand om de skadade delarna.

Jennifer visar en dagbok från NIVA – neurointensivvårdsavdelningen – som sjuksköterskorna skrev i då Jennifer låg i respirator. En av de sista anteckningarna avslutas med ”Kämpa på Jennifer. Du är stark, det har du visat oss. En dag i taget, små mål”.

– Jag sätter höga mål, fast jag har insett att jag också behöver små milstolpar, säger Jennifer. Ända sedan jag var liten har jag drömt om en hästgård. Det ska jag ha. Det får bara ta lite längre tid än vad som var tänkt. Och i framtiden, när jag själv kommit längre, skulle jag gärna på något sätt jobba med att hjälpa andra. Jag är undersköterska och har träffat strokepatienten tidigare, men nu har jag fått en helt annan förståelse.

Jennifer Selenius

Ålder: 24 år.

Bor: Kinna.

Familj: Mamma Louise, pappa Patric och lillebror William.

Gör: Undersköterska inom hemtjänsten.

Intressen: Hästar och att träna – särskilt styrketräning just nu.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.