Under det gångna året har jag ofta förvånats över den svenska strategins brott mot den i andra sammanhang etablerade försiktighetsprincipen. I ljuset av lanseringar av bilbälten och cykelhjälmar, när sådant internationellt ansågs löjligt, föreföll en strategi som konsekvent tog det osäkra framför det säkra lite oväntad. Men, så skulle det vaccineras och tidningarna publicerade bilder på Gun-Britt Johnsson i Mjölby som fick en spruta strax efter jul och sedan hände ingenting, men stämningen var påfallande liknöjd och plötsligt kände jag igen mig. Det fanns en röd tråd i alltihop, som följde ett beprövat mönster av passivitet och alibiaktiviteter. Alibiaktiviteter – handlingar som främst syftar till att se till att utövaren har ryggen fri, snarare än att åstadkomma något för en tredje part. Ett välbekant inslag i svenskt arbetsliv, som utgår från vetskapen att det inte spelar någon roll om ens arbete leder till något så länge man kan visa att man har vidtagit en åtgärd.
LÄS MER:Vad menas egentligen med att ”ta konsekvenserna”?
En klassisk alibiaktivitet är tillsättandet av en utredning. Det förmedlar upplevelsen av att något görs och garanterar år av icke-handling. Avvaktan på utredningens resultat är som ett fall som snart ska upp i rätten där ingen kan svara på något för att inte föregripa rättsprocessen. Att uttala sig är ansvarslöst och handla är inte att tänka på. När utredningen är klar har frågan som behandlats fallit i glömska och nya personer som företräder andra politiska partier än de som drog i gång utredningen har tillsatts. Med lite tur behöver åtgärder aldrig bli aktuella.
I slutet av februari har tre procent av svenskarna vaccinerats. Det finns all anledning att vara nöjd, förklarar ansvariga. Fokus bör nämligen ligga på att vaccinationerna har kommit i gång. Två månader efter att Gun-Britt fotograferades låter det fortfarande som om varje dag med vaccinationer är den första och det givna referensobjektet är att det inte vaccineras över huvud taget. Fler och fler vaccineras varje vecka, meddelas. Siffrorna på hur många fler känns igen från förra och förrförra veckan. Förgäves lyssnar jag efter utfästelser om att vi kommer att ta igen tiden som de försenade leveranserna kostat, genom att vaccinera som om våra liv hängde på det när vaccinet väl dyker upp. Det mest löftesrika jag hittar är att ”alla doser kommer att användas”.
Jag ställer in mig på ett socialt distanserat midsommarfirande och intar samma hållning till detta som svenska OS-deltagare i förhållande till utsikterna att gå vidare från försöksheaten. Jag är glad att vara här och allt utöver det är en bonus. Och så fortsätter jag att glädjas över att vaccinationerna har kommit i gång.
LÄS MER:Mellanchefernas floskler i coronatider
LÄS MER:Donald Trump är vår tids stora kritiska tänkare
Läser: ”Bli omtyckt – på bara tre minuter”, ”Så känner du igen psykopaten på videomötet”. Allt jag behöver ligger bakom kvällstidningens betalvägg.
Gör: Konstaterar att det pågår en butiksdöd i centrum. Obemannade solarier med ”Nya rör!” är dock fortfarande en företeelse.
Tittar på: Sällskap som promenerar i bredd utan att någonsin väja. Få fenomen sammanfattar pandemiårets dominerande mentalitet bättre.
Nanna Gillberg är forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hon arbetar med digitalisering, jämställdhet och det gränslösa arbetslivet.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
