Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Anton Hellström är krönikör i Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt

Anton Hellström: Skylta bara med din rikedom om du är 70 plus

Anton Hellström besöker Saluhallen i Göteborg en fredag runt lunch och njuter av att de rika besökarna ser ner på honom.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag anstränger mig mycket och motarbetar aktivt viljan att tjäna mycket pengar. Sköna kulor på kontot får inte bli ett självändamål. Människor som frontar med att de har mycket pengar intresserar mig därför inte.

Men som för varje regel finns det ett undantag.

Ett besök i Saluhallen i Göteborg en fredag runt lunch får mig alltid på gott humör. Man kan strosa runt, dricka någon alkoholrelaterad dryck, fantisera om vad som egentligen har skett i byggnaden under åren. Vilka otroliga möten har inte ägt rum här? Absolut bäst av allt är dock att spana in gamla rika människor, kvinnor och män. Här ska det ta mig fan skyltas med rikedom. Jag vill se överlägsna blickar, läderhandskar, bågar lättare än en fjäder som ligger och vilar på en nästipp som doftat på mer ost än vad Lasse Kronér har gjort ”gottegig”! Han sa i en intervju att han ”gör cirka 300 ’gottegig’ om året”, så ni förstår hur många gånger nästippen med de lätta bågarna har doftat på ost. Här ska nederkanten på rockarna hänga i en knivskarp linje några centimeter ovanför det kaklade golvet och endast röra på sig när plånboken åker fram. Ljudet av smycken som slår mot varandra fyller atmosfären.

Jag respekterar till hundra procent om jag är lika med noll i deras ögon. De bör se ner på mig, en blick ska säga allt, jag är inte intressant, bara smuts. Ett förakt. Jag njuter av det.

När jag bodde i Stockholm såg jag gamla änkor kraftigt sminkade och med rävpälsar rusa runt i Östermalmshallen. Att måla upp föreställningar om deras stora våningar fyllda med långa röda sammetsgardiner, rokokomöbler, små skrin och tunna, tunna, tunna glas var befriande. Ytterligare ett minne från en fredag på stan var när jag såg en äldre man som vandrade runt och osade rikedom i en bokhandel tillsammans med sin fru, förmodligen på jakt efter fräscha semesterdeckare. Han stannade vid boken ”Bli miljonär som pensionär, 10 steg som maxar din pension”. Med sina solbrända händer tog han boken ur hyllan, läste på baksidan, skrattade lugnt och dovt, skakade på huvudet och ställde tillbaka den. Det är list som ligger bakom hans rikedom, något som en ung självhjälpsförfattare aldrig någonsin kommer kunna beskriva eller formulera.

LÄS MER: Äldre män ska ha fast telefon och spela schack

Jag respekterar till hundra procent om jag är lika med noll i deras ögon. De bör se ner på mig, en blick ska säga allt, jag är inte intressant, bara smuts. Ett förakt. Jag njuter av det. Gör jag verkligen det? Ja, så länge de är tillräckligt rika, tillräckligt gamla, över 70 år. Där går gränsen, är någon under 70 och skyltar med sitt intresse för pengar vänder jag i dörren. Det borde finnas en gräns för hur mycket pengar man får tjäna om man är under 70. Inget mikrodun, inga markerade glasögon. Rockarna ska vara tunga och långa. Bågarna ska vara lätta. Näsvingarna ska vidgas över osten. Gottegiget ska rivas av. Du är snygg.

Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med en roll i ”Solsidan” samt med radioteatern ”Stefan och Thomas”, snart i P1.

LÄS MER: Anton Hellström: Välkomna irritationen och ålderns höst

Lyssnar på:

Gubb – ”Hundliv”. Har perioder när all musik måste vara minst 10 år gammal och från Göteborg.

Gör:

Två killar skrattade när jag gjorde rehab-övningar på gymmet. Motiverad och nedbruten på samma gång.

Läser:

Körkortsteori som är omöjlig att applicera på körningen.

LÄS MER: Anton Hellström: Alla borde vara som Joe Labero