Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: Måste jag älska alla kvinnor?

”Är det så att jag per automatik måste omfamna människor av samma kön?” skriver Två Dagars krönikör Sara Kadefors.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är när jag hör mig själv rådissa en ung kvinnlig deltagare i ett tv-program som jag inser hur det låter: inte bra. Jag är en medelålders halvoffentlig person som en gång i tiden var heloffentlig. Nu begår jag på en middag lustmord på en tjugo år yngre kvinna som lever livets glada dagar i offentligheten. Allt går hennes väg och som medsyster borde jag glädjas.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men det gör jag inte. Jag tycker inte att hon förtjänar sin plats i rampljuset. Jag tycker att hon är humorbefriad och inte så lite självgod. Jag retar mig på hennes skrytsamma sätt, putandet med munnen, pillandet med håret. En gång såg jag henne filma sig själv med mobilen utanför centralen, gående som på en catwalk bland trötta pendlare, romer och missbrukare, världsfrånvänt trutande med den läppstiftsröda munnen. Nej, jag har verkligen ingenting till övers för denna vackra, kanske intelligenta, hårt (varumärkes)arbetande kvinna. Ett svin är vad jag är.

Får man verkligen… ostraffat… i dessa tider? Nej. Någon på middagen frågar befogat om det är för att hon är en yngre, just, kvinna som jag retar mig på henne, ”Du säger inget om de självgoda männen”. Jag säger att jag har pratat mycket om de självgoda männen genom åren, men bara när jag kritiserar en kvinna antyds jag vara avundsjuk och osolidarisk.

Är det rättvist? Är det så att jag per automatik måste omfamna människor av samma kön? Har jag en skyldighet att anmäla mig som mentor till unga kvinnliga författarwannabes? Har jag inte rätt att i det här fallet bortse från både mitt kön och min föredettingliknande position och bara tycka det jag tycker?

Okej, jag är hård mot de värsta kvinnorna. Men kvinnorna som är värst kan trots allt vara värre än de värsta männen. De tror att de måste ta till alla medel om krävs, sin kvinnlighet inkluderad, för att avancera i en ojämställd värld. De lever i villfarelsen att det bara existerar ett visst antal platser reserverade för kvinnor och de har inte tid eller råd att vara solidariska, inte med någon. Det värsta är att det kan vara sant. Eventuellt tar platserna slut. Kvinnor kan inte luta sig tillbaka och glida med som männen. De blir hårda och obehagliga, för att markera revir. Mina vänner pratar om sina narcissistiska kvinnliga chefer. Man måste akta sig för dem, säger de. ”En man hade aldrig kommit undan med samma beteende.”

Vem vill vara ”syster” till folk som trycker ner andra, vare sig de är män eller kvinnor? Som feminist kan jag glädjas när kvinnor erövrar toppositioner, men jag tänker på urgammalt vis fortsätta låta dem bevisa att de är värda min respekt innan de får den. Hepp!

Ser på:

”Bränd” (bio), superspännande och intressant film från Sydkorea.

Lyssnar på:

Hurulas nya skiva ”Klass”. Tung som bly. Berör på djupet.

Gör:

Snyter mig. Hur kan det finnas så mycket slem i en kropp?

LÄS MER: Sara Kadefors: Jag kräver ett svar av kollektivtrafiken

LÄS MER: Sara Kadefors: Det var jag och Nicole

LÄS MER: Jag har noll procent att erbjuda TV4