Pandemin har gjort nostalgi till en förbjuden och moraliskt förkastlig känsla. Det förflutna tjänar endast som en påminnelse om att allt vi gjort så här långt tagit oss till ruinens brant. Och att blicka framåt är lönlöst. Återstår att leva i nuet. Mindfulness som det heter när tillståndet faktureras av konsulter.
LÄS MER:Jag har tappat känslan för sociala situationer
Måndagsmöte med myndighetens mellanchefer:
– Nu när många arbetar hemifrån är det viktigt att vi inte tappar kompetensutvecklingen. Speciellt det här med mindfulness och självledarskap tänker jag är viktigt.
– Ja, det vore olyckligt om vi drog ner på de satsningarna. Det livslånga lärandet, det måste få kosta. Personalen är ju vår viktigaste resurs.
– Susanne, tar du på dig att skriva till HR och cc:a ledningen om att vi behöver ett nytag kring motivationsarbetet? Lyft fram värdet av att sitta i ring och berätta hur man känner sig just nu. Att få välja hörn i värderingsövningar och förklara för de andra i rummet varför man ställt sig där. Ta ställning till vilket djur man skulle vara och diskutera konsekvenserna för arbetsgruppen, av att en är varg och någon annan delfin. Bygga teamkänsla och inse att processen är det viktiga, inte vad den leder till.
– Jag tar lead på den. Cirkulerar ett utkast i slutet av veckan.
Ledningsgruppsmöte i en samhällsbärande del av arbetslivet:
– Någon som har något på övriga frågor?
– Ja, jag hade en fundering. De där som det applåderades för i våras. Vi kanske skulle göra något mer för dem? Skicka en blomma eller ett sms och tacka för senast. Eller verkar det överdrivet nu när uppsägningarna av vårdpersonalen på Karolinska inte blir av?
– Det måste ändå vara en bekräftelse på att de gjorde ett gott jobb under sin indragna semester tänker jag, att alla nu får stanna. Härligt för dem. Det är de värda.
– De har ju verkligen uppmärksammats i media. Nästan varje dag är det någon artikel. Måste kännas roligt.
– Och i Stockholm fick de fri parkering. Tror till och med att arbetsgivaren betalade parkeringsböter för en av dem som jobbade över.
LÄS MER:Det har inte blivit ett så annorlunda år
– I Norrland hade de chans att vinna en fruktkorg till avdelningen. Behövde bara fylla i en blankett så var de med och tävlade.
– De fick lunchlådor av företag också. De ska deklarera dem som särskild förmån, men behöver inte betala tillbaka mer än 29 kronor per lunch.
– 29 kronor. Det var inte mycket för en restauranglunch!
– Nej, det räcker med att vi applåderade va? Jag var på balkongen flera gånger, en gång när det regnade också.
Om jag får avslag på min nästa forskningsansökan kanske jag börjar arbeta i vården. Jag lockas av förmånerna och att få jobba med människor. Och så måste man leva i nuet där, annars kan man riskera att någon dör. Eller så blir jag konsult och prioriterar ”det personliga mötet” och mindfulness.
Gör: Undrar om kritik i organisationer alltid handlar om ”rädsla för förändring” eller om det i undantagsfall också kan röra sig om dåliga idéer.
Lyssnar på: Processfacilitatorer som sätter managera, approchera och kommitta i meningar.
Läser: Trumps förklaring till varför han fick lämna sjukhuset så snabbt efter coronatillbudet: ”I’m back because I am a perfect physical specimen and I’m extremely young.”
Nanna Gillberg är forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hon arbetar med digitalisering, jämställdhet och det gränslösa arbetslivet.
LÄS MER:Vi borde skriva ut skam på recept
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
