Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sara Kadefors är krönikör i GP:s lördagsmagasin Två Dagar.
Sara Kadefors är krönikör i GP:s lördagsmagasin Två Dagar.

Sara Kadefors: Kanske har jag en koncentrationsstörning

"Hur går det till när ståndpunkterna uppstår? Är det som i Professor Balthazars labb?” GP:s krönikör Sara Kadefors funderar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag borde skriva något om corona, men det känns som om allt redan är skrivet eller skrivs i detta nu av någon som är väldigt mycket mer genomtänkt. Hur kan alla veta och tycka så mycket? Hur går det till när ståndpunkterna uppstår? Är det som i Professor Balthazars labb, att informationen bearbetas i huvudet, tills den kommer ut i form av glasklara åsikter? I min hjärna sker inga sådana processer, det är jag helt säker på. Där uppe är det bara ambivalens: den ena mot det andra, fram och tillbaka och varken eller. Jag tycker att folk borde plocka upp skräpet efter sig, sluta äta stinkande hamburgare på X2000 och nysa tystare, men det handlar ju egentligen om känslor. Vad man ska tycka är svårare. Kanske hänger den tilltagande oförmågan ihop med kunskapsbrist.

LÄS MER: Sara Kadefors: Frågan är om jag har fångat en enda dag

När jag försöker läsa en teoretisk text under rubriken ”Idé/kritik” som spänner över en hel sida i dagstidningens kulturdel måste jag ha en halvtimme på mig. Även om jag förstår vad orden betyder så fattar jag aldrig riktigt – och när jag läst färdigt märker jag att jag har bestämt vad jag ska laga till middag både i dag och i morgon. I min krets tycker alla, inklusive min trettiofem år yngre son, att ”Filosofiska rummet” på P1 är ett toppenprogram, men jag har faktiskt ingen aning. Så fort programmet sätter i gång förvandlas det till den perfekta ljudkulissen till vilken det passar perfekt att tänka på relationer mellan olika människor i min närhet. Ändå blir jag som en pavlovsk hund lika taggad varje gång programmet börjar, vilket måste vara det ultimata självbedrägeriet. Jag som trodde att jag ändå tänkte självständigt. Men icke. Pliktskyldigast kämpar jag mig igenom ”Homeland” med samma frågor ekande i huvudet: ”Vem är det?”, ”Vad är det de ska göra?”, och hör mig själv prisa serien i arbetslokalen. Enligt mig är den ”jättebra”. Hur då, när jag inte ens fattar hälften?

LÄS MER: Skavlan eller middag borta – ett enkelt val

Jag känner mig ganska ofta som en av de där eleverna som min lärarvikarierande vän berättat om, en sån som bara sitter och spyr ur sig samma mening om och om igen: ”Jag fattar inte! Jag fattar ingenting!”. Min kompis får lust att skrika till eleven att hon kanske skulle fatta om hon lyssnade en enda sekund. Men tänk om hon inte kan lyssna hur mycket hon än vill? Att vilja lära sig är inte samma sak som att kunna. Man kan inte tvinga fram intresse, och jag är inte så säker på att allting kan bli kul. I en familj kan tre fjärdedelar vara extremt intresserade av att åka och kolla på när den nya guldbron anländer till huvudstaden, medan en fjärdedel inte ens lagt ordet ”guldbro” på minnet.

Kanske har jag någon slags koncentrationsstörning, men mest av allt tänker jag att jag är en person som är ointresserad av naturvetenskap, teoretiska resonemang och vad karaktärer som jag tröttnat på för länge sedan pysslar med i Mellanöstern.

LÄS MER: Sara Kadefors: Måste jag älska alla kvinnor?

Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Miniserien ”Tsunami” finns på SVT Play. ”Dejta” ses på SVT måndagar kl 21.

Lyssnar på:

Olika kompisars listor med de tio bästa Bob Dylan-låtarna. Är inte ”Sara” bäst ändå?

Läser:

Linda Boström Knausgårds ”Oktoberbarn”, så svår att läsa (på grund av hennes oerhörda psykiska lidande) att man får ta lite i taget.

Gör:

Promenerar. Hur länge då? Kommer hata promenader för resten av livet.