Kan man se cool ut när man står i kö utanför en stor teknikvarukedja på morgonen innan den stora rean öppnar? Kan man få till något som påminner om värdighet? När jag ser att en person fotograferar oss köande får jag anledning att fundera på detta. Om jag nu skulle fångas på bild tillsammans med en massa köphungriga Svenssons gäller det att urskilja sig, försöka se likgiltig ut, som om jag står där men ändå skiter i det, som om jag hamnat där av misstag, släntrat förbi och fått ett infall, att det är lite på skämt, eller, ännu hellre, ett slags konstprojekt. Ingen får ju tro att jag åker dit tidigt så tidigt av rädsla för att den kraftigt rabatterade datorn ska ta slut. Ingen får ana att jag står och är nervös för att jag ska gå fel där inne, så att alla andra ska komma före och sno åt sig de sista exen.
Jag glider in i butiken så nonchalant jag kan och möts av ett gäng glada försäljare. Det är fest, förklarar de, efterlängtad nypremiär efter renoveringen. Jag inser att jag är en del av ett jippo och känner grav alienation. Det här är liksom inte jag, så det blir nej tack till en ballong. Strax efter cyklar jag hem, med rena lyckokänslor i kroppen. Datorn är min. Jag har ”tjänat” 4 000 kronor. Kanske kommer jag att ge den ”köpglada” ett ansikte, men det får det vara värt. Redan efter en timme sköljer äcklet över mig. Min gamla dator var ju inte direkt dålig. Var dagens aktivitet ”köphets”? Är jag en av dem som genom min onödiga konsumtion får jorden att gå under?
LÄS MER:Kadefors: Borde man kröka med sina barn?
Några dagar senare har skammen påpassligt nog runnit av mig. Jag ser i tidningen att det är rea på en stol som alla psykoanalytiker har, i alla fall enligt min vän som är son till en psykoanalytiker. Jag tror att vi faktiskt måste ha en sådan. Detta är inte onödig shopping! Vi läser ju så mycket och att läsa är en jättefin grej. Jag ställer mig utanför en kvart före öppning mitt i en flock svartklädda sextioåringar med kulturell approach. När dörrarna öppnas händer något chockartat. Kulturmänniskorna förvandlas till hyenor och får folket utanför teknikvaruaffären att framstå som beskedliga. På några få minuter har de rensat bordet från några slags fårskinnsplättar som de förmodligen ska lägga på sina Myranstolar, i alla fall enligt min vän (psykoanalytikerns son).
Jag går desillusionerad därifrån, efter att ha fått bilden av kulturella människor som Matilda Gustavssons förmedlar i ”Klubben” bekräftad. Ingen är en bättre människa än någon annan. Nästa gång ska jag gladeligen ta emot en ballong.
LÄS MER:Sara Kadefors går igång på trassliga relationer
Gör: Cyklar på min elcykel, det bästa jag vet.
Lyssnar på: ”The director’s cut”, en amerikansk podd där aktuella filmskapare intervjuas.
Ser på: Så mycket teater och dans som möjligt, som motvikt till tv-serierna.
LÄS MER:Sara Kadefors: Frågan är om jag har fångat en enda dag
Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Miniserien ”Tsunami” finns på SVT Play. ”Dejta” har premiär på SVT den 24 februari.
