Jag är på besök hos mina svärföräldrar i England. På kvällarna tittar vi på deckare där en kopp te föreslås som lösning på allt från arbetslivets tristess till att en anhörig bragts om livet. På nätterna sover vi i sängar som är för små för två och på dagarna åker vi omkring på vägar med dubbla körfält, som är breda nog att härbärgera ett. Vid varje möte med en annan bil måste den ena köra åt sidan och vänta medan den andra kör slalom för att kunna passera. Koreografin avrundas med att den förbipasserande vinkar tack och får en nickning tillbaka. Den opraktiska tillvaron kräver samarbete och att var och en försöker underlätta livet för andra.
Det svenska förhållandet till artighet är, i den mån det finns, kyligt och skeptiskt.
I affärerna tilltalas man med ”love”. Den som får gå före i kön säger inte ”jaha” eller ”OK” utan ”tack”. På tåget ber personalen om ursäkt för förseningen i stället för att endast konstatera att den berodde på ett signalfel. Svältfödd på den sortens socialt samspel suger jag åt mig som en svamp och lagrar allt jag kan inför den långa vintern. Det svenska förhållandet till artighet är, i den mån det finns, kyligt och skeptiskt. Å ena sidan betraktas artighet som underdånigt och svagt, å andra sidan ses det på som tillgjort och manierat – ett försök att verka överlägsen.
LÄS MER:”VAS” är den nya manövern för att undvika att svara
När jag bodde i Stockholm brukade många utgjuta sig över värdet av att i huvudstaden få vara anonym. Det som avsågs var att man inte behövde utstå att någon bekräftade ens existens utanför det egna hemmet. I mataffären fanns efter år som stamkund således inga yttre tecken på att man någonsin satt sin fot där. På Marstrand utspelar sig under högsäsong något liknande. Två personer kan stå och mingelkonversera en hel kväll utan att för den sakens skull kännas vid varandra om de dagen därpå stöter ihop nere vid kajen. Det etablerade sättet att ta sig runt på ön är i skydd av solglasögon eller med blicken fäst på en punkt i fjärran. Ibland glömmer jag det och antar felaktigt att hej och småprat är en oundviklig följd av att hamna öga mot öga med någon man känner. Precis när jag har hunnit tillrättalägga mitt ansiktsuttryck och tar sats för ett leende går personen förbi utan att vidta någon som helst social åtgärd.
Tur att vi har breda vägar och sängar i Sverige. Det är rationellt att lösa praktiska problem en gång för alla, i stället för varje gång de uppstår. Dessutom skulle ett system som kräver att någon tar hänsyn till någon annan vara helt orealistiskt. I Sverige är vi oberoende och behöver inte förhålla oss till varandra. För den som ändå är nyfiken och vill prova på lite exotisk vardagsvänlighet rekommenderas en resa till den brittiska övärlden.
LÄS MER:Jag drömmer om hur det nya normala ska bli
LÄS MER:Ditt ärende är avslutat och kommer att stängas
Lyssnar på: Abbas "Don't Shut Me Down".
Tittar på: Abbas "I Still Have Faith in You".
Läser: Om sådant som skaver. Det är något som skaver med uttrycket det är något som skaver.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
