Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Nanna Gillberg är krönikör i GP:s helgmagasin Två Dagar.
Nanna Gillberg är krönikör i GP:s helgmagasin Två Dagar.

Nanna Gillberg: ”Gör om mig”-gästerna får världen att framstå som en trygg plats

”Om jag är stressad på jobbet eller undrar om skrovligheten i halsen är corona låter jag 'Gör om mig' rulla i bakgrunden som en lugnande ljudmatta”, skriver GP:s krönikör Nanna Gillberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Besvikelsejournalistik är en intressant genre. Den lever som i ett alternativt miniuniversum, ett ”Big brother”-hus där alla tappat omdöme och perspektiv. Resenärer på väg till en vecka i solen har fått vänta på Arlanda ”i flera timmar” och upprördheten är stor. Tipstelefonen går varm och resurser mobiliseras. ”Det står besvikna resenärer ute på Arlanda, sätt in allt vi har omgående.” Ett killgäng som skulle ha fredagsmys med färdigkokta revbensspjäll får kvällen förstörd när det visar sig att spjällen har passerat utgångsdatum. En reporter och fotograf är snabbt på plats. ”Kan ni hålla upp paketet lite närmare ansiktet? Och så visar ni hur besvikna ni är.” En timme senare står de drabbade på kvällstidningens förstasida med förorättade uppsyner under en så-här-får-det-inte-gå-till-rubrik.

LÄS MER: Eget beröm luktar fortfarande illa

En behållning av besvikelsejournalistiken är de många detaljer som läsaren erbjuds. Vi får till exempel veta att killgänget tvingats baka scones och att scones inte mättar alls lika bra som kött. I besvikelsejournalistik finns inga teckenbegränsningar. Där måste alla få prata till punkt. Således återges händelseförloppet när Agnes hårförlängning inte blev som hon hade tänkt, med en detaljrikedom som om det rörde sig om en brottsutredning där det är oklart vad som senare kan komma att få en avgörande betydelse. Valet av frisör skildras lika ingående som misären i hårförlängningens fotspår. Agnes tycker inte att det är roligt att gå ut längre. Det är svårt att känna förtroende för någon när frisören inte håller det hon lovar. I artiklarna tycks det absurda gå alla inblandade förbi. Med uppmärksamheten verkar känslan av berättigande i stället växa. Att besvikelseartiklarna bildat en egen genre indikerar att det finns en stor efterfrågan. Och i en värld av hotbilder och katastrofscenarier är väl det rimligt.

LÄS MER: Mitt nyårslöfte är att ha tråkigt

Under 20 år har jag bänkat mig framför ”Gör om mig” i SVT:s ”Gokväll”, inslaget där en tittare ges en ny stil. Där är det största problemet i livet att inte veta hur man ska förverkliga önskan om ”en praktisk men elegant garderob” för att man alltid köper uddaplagg som man sedan inte kan matcha ihop och som stylisten kallar solitärer. Höjden av mod är att klippa av en hästsvans och lämna studion med en page. Eller att våga prova lite färg, kanske på en scarf. Om jag är stressad på jobbet eller undrar om skrovligheten i halsen är corona låter jag ”Gör om mig” rulla i bakgrunden som en lugnande ljudmatta. Besvikelsejournalistikens utsatta och ”Gör om mig”-gästerna får världen att framstå som en trygg plats med hanterbara problem. De skänker tröst och tillförsikt. För om kränkthet över en utgången köttprodukt får husera på löpsedeln kan världens tillstånd inte vara så mycket att oroa sig över.

Nanna Gillberg är forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hon arbetar med digi­tal­isering, jämställdhet och det gränslösa arbetslivet.

LÄS MER: ”Jag kommer att skriva om saker som stör mig”

Gör:

Undrar varför smittspridningen av uttrycket ”eftersom att” helt flög under radarn då det begav sig och konstaterar att epidemin nu har fått fäste även i generationer över 40.

Läser:

Om Dunning-Kruger-effekten. Senast aktuell i frågor om epidemihantering.

Äter:

Fusilli. Den mest impopulära pastasorten. All annan pasta är slut i affären.