Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Nanna Gillberg är krönikör i Två Dagar.

Nanna Gillberg: Eget beröm luktar fortfarande illa

”Att vi har förvandlats till personliga varumärken som otvunget gör reklam för oss själva betyder inte att det egna berömmet luktar mindre illa än förut. Vi har bara suttit i det länge nog för att bli immuna”, skriver Två Dagars krönikör Nanna Gillberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Jag är ny krönikör i GP:s helgbilaga Två Dagar. Här är min första krönika.” skriver jag och trycker på publicera. Nu står det på Linkedin med mig som avsändare. Jag har just lagt ut ett ogenerat självmarknadsföringsinlägg och sitter framför skärmen och ömsom skäms, ömsom väntar på bekräftelse.

När jag tittar på bylinebilden av mig själv leendes i mjugg inser jag att inlägget borde ha klätts upp i något som fått skrytet att framstå som vördnad inför det nya uppdraget. ”Så stolt och hedrad över att få skriva för en dagstidning!! Hoppas att jag kan leva upp till era förväntningar!” Då skulle alla kunna skriva att jag absolut inte behöver oroa mig och att jag kommer att göra det ”sååå bra”. Eller något om hur jag gläds åt att få nå ut till en större publik i angelägna frågor som jag verkligen brinner för. Så att jag verkar som en eldsjäl. Då kunde alla skriva att jag är en vardagshjälte och att om fler vore som jag skulle världen vara ett bättre ställe. Och jag skulle svara att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Gör man anspråk på att vara god kan man vara nästan hur självgod som helst utan att någon reagerar. I stället har jag valt en strikt informativ linje och nöjt mig med att konstatera faktum. ”Jag är ny krönikör.”

Det är ju inte mitt fel att arbetslivet prioriterar att verka bra framför att vara det.

Att avstå från att marknadsföra sig är inget alternativ. Hela poängen med att ha fått ett uppdrag är att andra vet om det. Att det finns något nytt att rapportera som får en att verka lyckad. Eller ”stanna relevant” som en konsult på ett ”event” sade häromdagen.

LÄS MER: ”Jag kommer att skriva om saker som stör mig”

I sällskap av en uppsjö andra frimodiga personliga varumärken sjunger jag således min egen lov i olika forum som kallar sig sociala. Jag publicerar inlägg och hoppas att de som känner mig ska förstå att mitt beteende är dikterat av spelets regler och att jag ska kunna kompensera för förseelserna när vi ses. Det är ju inte mitt fel att arbetslivet prioriterar att verka bra framför att vara det. Andras och ens eget prat om en, snarare än någon faktisk insats, är det som avgör vem man är och om man är någon.

Att vi har förvandlats till personliga varumärken som otvunget gör reklam för oss själva betyder inte att det egna berömmet luktar mindre illa än förut. Vi har bara suttit i det länge nog för att bli immuna. Som i en överfull möteslokal där någon som råkar komma en halvtimme för sent går direkt fram till fönstret för att vädra. Självskryt har blivit ett förväntat normaltillstånd. För de många aktiva spelar det inte så stor roll om det luktar lite när det nätverkas. Och när dagskassan av digital uppskattning räknas känns lukten inte alls.

Nanna Gillberg är forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hon arbetar med digi­tal­i­sering, jämställdhet och det gränslösa arbetslivet.

Gör:

Plöjer Hemnet-annonser och undrar vad som blir nästa ”dekorativa William Morris-tapeter”.

Äter:

Pasta på Riccardo Cibo e Vino.

Läser:

Anne Tyler. Min favoritförfattare.

LÄS MER: Mitt nyårslöfte är att ha tråkigt