Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Anton Hellström är krönikör i GP:s lördagsmagasin Två Dagar. Bild: Jonas Lindstedt

Anton Hellström: Det borde finnas ett sjömansreservat

”Kan vi inte, inför nästa sommar, bestämma oss för att vissa områden i skärgården bara är till för dessa kämpar? Där ett högt utslag på kroppstermometern är ett tecken på att man tagit sig till Väderöarna med stor möda”, skriver Två Dagars krönikör Anton Hellström.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Väderöarna, långt ute i Bohusläns skärgård. Ett tillhåll för havets kämpar sen 1500‐talet. En ö‐grupp och ett naturreservat med några få små hus. Här bodde fem lotsfamiljer. Året runt kämpade dom, rodde ut i vind, regn och pina, hjälpte fartyg som inte kunde navigera bland skären. Nu ett mycket populärt resmål. Värdshuset är fullbokat och ljudet av korkar som sprätts i väg är inte längre från brännvinsflaskor. Förr en belöning efter väl utfört arbete till havs, i dag från bordet intill, där champagnen precis kommit in. ”Skulle vi kunna få ett kostnadsförslag?” hör jag från nyss nämnda bord. Rösten kommer från en man med en lite löst och perfekt sittande skjorta. Perfekt hår. Perfekta glasögon på det perfekt håret. Silkeslena händer och tvättad hals. Familjekapital finns och har funnits under en lång tid, så att säga. Servitrisen ser skärrad ut. Vadå kostnadsförslag, är de inte nöjda? Tydligen var musslorna för salta. Ryggbiffen smakade inte som ryggbiff. ”Dessutom beställde jag rare men den kändes som medium rare” säger mannen och lägger armarna bakom huvudet. När den unga servispersonalen lämnar bordet och är utom hörhåll, flinar mannens son och säger att ”familjen alltid varit duktig på att få rabatt.” Själv är jag rasande, men sväljer och det skäms jag för.

LÄS MER: Plocka fram din välsmorda flöjt

Borde det inte finnas områden i skärgården som bara finns till för de som kämpat ute till havs? De som har skapat atmosfären. Som bastun på den numer nedlagda Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget. Där fick bara gamla sjömän vara. Eller i de stora tegelhusen på Kungsladugårdsgatan, där det var tänkt att bara änkor till sjömän fick bo, och där man nuförtiden måste ha någon familjär koppling till rederierna eller varven för att få en lägenhet. Kan vi inte, inför nästa sommar, bestämma oss för att vissa områden i skärgården bara är till för dessa kämpar? Där ett högt utslag på kroppstermometern är ett tecken på att man tagit sig till Väderöarna med stor möda. Där en hostning inte är ett tecken på corona, utan på att man slitit och kämpat ute till havs. Rosslande halsar ska ersätta ljudet av champagnekorkar. Inga salta musslor ska spottas ut i förakt. Musslorna är egenfångade direkt från havet. Det är därför de är salta. Här finns inget perfekt hår som vilar i silkeslena händer. Händerna ska ha ett ytskikt som liknar bark. Påminna om kolskyfflande, splitsade tampar, fiskenät upp och ner, som en isbrytare ska du kämpa dig fram. Sjömansreservatet. Vad krävs? Ge mig ett kostnadsförslag.

LÄS MER: Jag vill inte ha några nya vänner

Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med poddarna ”Djupdykarna” och ”Stefan och Thomas” och spelar in långfilmen ”Vernissage hos Gud”.

LÄS MER: Anteckningar från en karantän

Läser: ”Extremt högt och otroligt nära” av Jonathan Safran Foer. Fantastisk värld.

Ser på: ”Glasblåsarns barn”. Elin Klinga i rollen som härskarinnan är mardrömslik, men väldigt bra. Blev påmind om vilken skräckfilm det är.

Lyssnar på: ”Det ena ledde till det motherfucking andra”. En rad ur Kartellens låt ”Just nu”. Bästa och sämsta raden som skrivits.